Allvar

Fri från dig

Hur mycket är arv och hur mycket miljö? Den frågan skulle man vilja ha svar på. Vad kan jag göra för att förändra? Vad kan du göra för mig? Jag för dig? Vi för alla oss?

Sitter och väntar. Väntan är på sätt och vis ens bästa vän samtidigt som den likväl piskar upp oron. Man vet aldrig vad man möter i andra änden. Höga toppar eller djupa dalar. Det gäller att inte känna efter. Helst att glömma om det går. Med risk att förtränga vilket man absolut inte får göra. Missar du den när den kommer, om den kommer, tillbaka kan det vara kört. Du vet aldrig. Om, när, hur, var.

Ändå sitter du där. Känner efter. Tänker på det. Oroar dig för den. Du är inte ensam om den men du önskar att du vore. Fri från bekymmer. Denna gång.

Var är tjejerna? Och invandrarna?

Har längtat efter denna första partiledardebatt för att skilja agnarna från vetet. Börjar med att sakna inte bara Gudrun och Fi utan fler kvinnor överlag. Hade inte heller sagt nej till någon med invandrarbakgrund i panelen. Representation av en stor andel av befolkningen kan verkligen inte avspeglas bland partiledarna. Inte olikt många andra viktiga positioner i samhället för övrigt. Förändring behövs helt uppenbart.

Dags att skrota roamingen

Trots alla mina år inom telekom förstår jag inte mekanismerna bakom roamingen. På något sätt har girigheten från telekombolagen hämmat användandet istället. Så fort man lämnar landet ändrar man användarbeteendet för att undvika höga räkningar. Mobilen som ska göra en tillgänglig och nåbar kommer inte till användning. Nästan sämre än när jag själv var ung och endast kunde kontakta hemmet genom att ringa hem från diverse postkontor.

Anser inte att jag som användare ska behöva läsa på avancerade kostnadstabeller för att förstå vad det kommer att kosta mig om jag tar emot ett samtal eller skicka ett MMS till utlandet. Då avstår jag hellre och söker upp trådlösa nätverk där jag kan surfa kostnadsfritt.

Vi är många som har landsöverskridande relationer som gör att man nästan alltid kan drabbas av dyra räkningar. Just nu befinner sig mina pensionärsföräldrar i Montenegro på semester. Vanligtvis när de vistas i Belgrad använder pappa ett serbiskt SIM-kort men så fort han åker över gränsen sitt svenska. Denna gång tog han med sig det serbiska. Vet ej varför men så är det nu. Eftersom han inte helt behärskar datatrafikens på och av knappar har vi inte vågat visa honom hur han ska göra. Ett misstag skulle kunna kosta mycket. Oron för höga kostnader gjorde det nästan omöjligt att komma i kontakt med honom. När vi så småningom lyckades nå varandra visade det sig att han hade försökt dela med dig av ett foto på min dansande mamma men fått ett felmeddelande från brorsans operatör men inget från min. Det blev för komplicerat för mig att förklara för honom varför inte ens ett MMS funkar att skicka om datatrafiken är avstängd. Ja, jag vet inte vad ett MMS skickat från en serbisk mobil till en svensk mobil från Monte Negro skulle kosta. Vet någon det kan man undra?

Så kära operatörer om även min nästan 80-årige pappas användarbeteende hämmas p g a dessa hutlösa och komplicerade prismodeller då är det dags att tänka om. Hela syftet till varför man bär på en mobil motverkas. Förenkla för oss så kan vi alla tjäna på det!

När det fördömda blir rumsrent

Hur kan det vara möjligt att ingen såg likheten? Omöjligt! Antingen har man en massa obildade och historielösa medarbetare eller så vet man mycket väl vad man gör och gör det fullt medvetet. Jag pratar om Zara och den barntröja som har skapat rubriker läs Wendela.

Foto: Skärmdump Zara

Det är omöjligt att vara så oinsatt. Vem tror de att de lurar? Eller är de verkligen så cyniska?

Får mig att dra paralleller till SD’s hyckleri med sin nolltolerans. Var gärna rasist men säg det inte högt. Vem går på det har jag undrat? Inte kan folk vara så dumma? Jo det är folk. De historielösa som inte fattar bättre. De lättlurade som tror att de står över andra. Men värst av allt, och detta övergår mitt förstånd, är de som själva klassas som ”invandrare” men sympatiserar med den främlingsfientliga politiken. Om inte ens de som utgör måltavlan för SD fattar sitt eget bästa då är det illa ställt. Då har det som borde fördömas blivit rumsrent utan att vi andra har fattat det. Detta skrämmer mig!

Ruinerad och utmattad

Ruinerad och utmattad av sjukvården. Så känns det efter min sex veckor långa kamp för att få klarhet i varför jag hostar och har ont. Idag bestämde jag mig för att inte lämna vårdcentralen utan en diagnos. Orkar inte med mer.

Fjärde besöket och lika många läkare senare, sedan den 1 augusti, gav lite utdelning. En läkare som lyssnade och gav alternativ till vad som kunde ligga bakom. Troligtvis Mycoplasma. Skulle även kunna vara lite värre d v s att jag har fått svamp i lungan (usch!). Har äntligen fått antibiotika i hopp om att det ska kännas bättre om några dagar. En ny flaska hostmedicin också, nummer tre i ordningen. Om detta inte hjälper då ska det utredas vidare. Nu måste det vara klart hoppas jag. Vill inte mer!

Dagens nota på apoteket landade på runt 400 kr. Besökte två olika apotek som inte hade förpackning med 20 st tabletter av den föreskrivna medicinen utan enbart 10-pack. Gör inget skulle man kunna tycka tills man får veta att 20-pack kostar 115 kr och 10-pack 105 kr. Dubbelt så dyrt att köpa 10-pack. Hur kan det vara så? Avregleringen skulle göra det billigare och inte dyrare att köpa medicin. Väljer apoteken medvetet bort den billigare storleken? Vi kan beställa in 20-pack om du vill erbjöd de. Min sinande ork räckte inte till fler apoteksbesök och absolut inte till mer väntan på medicinen så jag köpte två 10-pack till det högre priset.

Man måste verkligen både vara stark och rik för att orka vara sjuk.

Åkte genom twighlight zone

Nu äntligen har jag sett det med egna ögon. Det händer skumma saker därute efter midnatt. Jag tror nämligen att jag åkte igenom en parallellvärld i natt.

Efter en trevlig kväll med två vänninor var jag på väg hem i bilen längs med Nynäsvägen. 00.03 visade klockan utanför Farsta. Kände mig lite trött och spände därför ögonen lite extra när en sportbil susade förbi mig i minst 120 på 70-sträckan. För övrigt var vägen öde. Som vanligt några taxibilar och en och annan personbil.

Vid Länna händer det något som får mig att gapa stort. Är nog fortfarande lätt omskakad. Mitt i detta öde mörker strömmar det ut hundratals bilar från Länna påfarten och söderut på Nynäsvägen. De kommer i hög fart och i sådan mängd att jag för ett ögonblick blir rädd. Vet ej åt vilket håll jag ska styra min bil för de som kör ut på den trefiliga motorvägen ömsom byter fil ömsom klungar ihop sig för att så småningom ställa sig längs med vägen precis innan avfarten till Handen.

Jag sicksackar mig igenom denna från mitt perspektiv irrationella men egentligen väldigt samspelta skrämmande bilklunga. Ser att det redan står bilar och folk på motsatt vägsträcka och när jag tittar till höger om klungan ser jag ett enormt publikhav av människor i mörkret. Inser att jag har hamnat mitt i ett kommande streetrace.

För ett ögonblick vet jag inte vilken väg som är säkrast för mig att ta. Vill inte hamna mitt i racet så jag svänger av så fort jag kan för att istället hamna mitt i ett cirkusfölje som åker igenom Handen. Nu känns allt verkligen som en twighlight zone. Drömmer jag eller händer allt detta på riktigt? Som en trollskog fast utan skog. Tror att det är säkrast för mig att fortsättningsvis hålla mig hemma efter midnatt, gammal tant som jag är.

Låt mig va’

Snabba bud idag. Nu sitter jag och väntar på bussen i Farsta C för att åka hem till Haninge och min husläkare. Hann knapp få i mig kaffet på jobbet innan det blev dags att åka hem igen. Allt på grund av den där enträgna hostan/förkylningen som inte vill lämna mig trots hostmedicin i mer än tio dagar nu. Får se vad denna doktor kommer fram till. Det enda jag vill är att den ska låta mig vara så att jag kan börja träna igen. Pallar inte med den längre.

Nu får det vara nog!

Äntligen hemma! Ytterligare en genomhostig natt, egen säng till trots. Vaknar återigen men igenstängt öga. Nu måste det bokas tid för ett läkarbesök. Lyckas missa den sista akuttiden hos husläkaren och får som straff sitta en timme i kö till Vårdguiden. Tursamt nog var sköterskan vaksam och hörde min hosta. Hon bokade en tid åt mig på närakuten. Så nu sitter jag här och väntar på min tur. Lösning i sikte!

Rop på hjälp som ingen hör

Det gör ont i hjärtat att se det som sker på Balkan just nu. Hur mycket kan dessa stackars människor klara av? De vanliga människorna som för inte så länge sedan fick lämna hus och hem p g a krig, som förmodligen har förlorat sina nära och kära, som fick börja om från början en, två, kanske tre gånger. Människor som fortfarande lever med sviterna av totala förstörelser, som idag får stå ut med taskiga ekonomiska och politiska förutsättningar. De människorna som livet regelbundet sparkar undan fötterna på och utmanar i uthållighet och framtidstro när det inte finns något att luta sig mot. Just dessa stackars människor måste prövas på nytt. Denna gång slår en fruktansvärd naturkatastrof till och ödelägger deras liv på nytt. Hur är det tänkt att de ska orka? Det går inte att förstå hur de ska kunna resa sig igen.

Det gör också ont i hjärtat att se hur ointresserad omvärlden är av det som sker på Balkan. Man vänder bort blicken i någon slags avvaktan på direktiv från jag vet inte vilket högkvarter. Mediebevakningen är under all kritik, nästan helt frånvarande. Vilka anledningarna till detta är vill jag inte ens spekulera i men tycker att Johan Croneman sammanfattade det ganska bra i sin krönika i DN idag. Samtidigt gör det mig ledsen och besviken eftersom det så tydligt visar att det görs skillnad på folk och folk. Vi är så många som febrilt har försökt hålla oss uppdaterade på det som sker, som har försökt mobilisera oss och hjälpa till. Allt detta har vi fått göra på egen hand. Så många fantastiska människor har engagerat sig och gjort vad de kan för att snabbt skicka ned både kläder och pengar. MEN det räcker inte. Vi behöver skicka mer hjälp! Vi behöver organiserad hjälp! Vi behöver din hjälp! Framför allt behöver vi få tillgång till en sanningsenlig opartisk bevakning av skeendena på plats. I nuläget vet jag inte om det går att få.

En sommar i Turkiet begav jag mig ned till havet för att ta ett dopp då det var för varmt vid poolen. Trots att vi var ett stort sällskap lyckades jag inte förmedla min intention. Simmade ut en kort sträcka. Höll mig nära stranden. Såg t o m delar av mitt sällskap högre upp på stranden, spelandes volleyboll. De såg däremot inte mig. Ganska fort hamnade jag i problem. Undervattensvågor tröttade ut mig och försvårade min väg tillbaka in till stranden. Avståndet till fast mark var inte längre än några meter men ändå milslångt i mitt huvud. Styrkan sinade och mina krafter höll på att ta slut eftersom jag istället för att tänka smart och logiskt fick panik. En meter framför mig simmade en kille. Försökte ropa på honom men fick endast fram ett svagt ”Help” som bara försvann ut i tumma luften. Ingen hörde mig. Där och då trodde jag att jag skulle drunkna utan att någon visste om det. Ingen skulle ens se att jag försvann. På något sätt med de sista krafterna lyckades jag krypa upp på stranden. Klarade mig men maktlösheten över att ropa på hjälp utan gehör sitter fortfarande i. Jag vill höra när någon behöver min hjälp.

Inte värda en endaste rad i Expressen

Den värsta naturkatastrofen på 120 år har drabbat Serbien och Bosnien. På en dag har det regnat lika mycket som det brukar göra på tre månader. Stora områden ligger under vatten. Många döda. 10.000-tals evakuerade. Massor av människor saknade. Hus och hem föstörda. Det dåliga vädret fortsätter och försvårar hjälparbetet. Man förväntar sig det värsta.

Har ni någon aning om att detta händer just nu? Gissar att ni har missat det. Hur skulle ni ha en aning när Expressen inte har en endaste rad skriven om detta. Nedan följer en kavalkad av rubriker som tydligen är mycket viktigare just idag.