I knoppen

Yta köper inte lycka

En fördel med #Blogg100 utmaningen är att man upptäcker och läser en hel del riktigt bra bloggar. Folk som har något att säga och som gör det bra. Man får mycket inspiration av andras texter. Det är precis det jag gillar. Att tänka till, hålla med om eller inte hålla med om, vilja kommentera. Idag är det Chez Anna som har gett mig bra material till en ”spinn off” på hennes text. Vad är det som gör att så många framförallt unga människor vill förändra sitt utseende på konstgjord väg?

Det här är ett enormt stort tema som inte får plats i ett litet inlägg. Skulle kunna skrivas flera böcker om man skulle fördjupa sig i ämnet. Eftersom jag inte är en expert utan bara en tyckare kommer jag lufta endast mina egna subjektiva tankar och teorier. Varnar er som fortsätter att läsa för att de kan vara helt ogrundade och felaktiga. Så att ni vet vad som väntar er.

Jag tror att vi människor ständigt jämför oss med andra. Medvetet eller omedvetet. Vi jagar perfektion. Denna perfektion är relativ och subjektiv. Den finns likt en papperstiger i våra huvuden. Naturligtvis handlar det inte enbart om utseende utan om allt annat i våra liv. Vad vi presterar, vad vi har och äger, vad vi står för, vad vi är. Alltid i relation till andra och våra egna ideal. Inte att förglömma det senare.

Det är när våra ideal blir skeva som det går lite snett för oss. Matade med en massa, ofta manipulerade och retuscherade, bilder i media där personerna i fokus själva inte är äkta nog för att utgöra ett ideal för någon osäker ung person. Omringade av alla äkta och oäkta vänner i sociala medier som naturligtvis framhäver allt det bästa med sig själva och sin tillvaro. På allt detta vill vi alla bli sedda och bekräftade av andra. Se mig, hör mig, älska mig.

Om jag bara fixar till det här lilla så blir livet perfekt. Då får jag också uppleva lycka och tillfredställelse som de där personerna på löpsedlarna. Då kanske jag äntligen blir sedd. Och älskad. Kanske t o m av mig själv.

Det de inte tänker på, dessa perfektionsjägare, är att de putande läpparna och köpta brösten inte alls utstrålar självsäkerhet och perfektion. De skickar snarare ut signalerar om att jag inte trivs med mig själv. Jag räcker inte till. De säger snälla se mig. Bekräfta mig så att jag vet att jag finns. Läpparna och brösten blir istället monument över det egna missnöjet och bräckligheten. De får mig att tycka synd om dig.

Det är inte vad vi ser hos dig som avgör om vi gillar dig. Det är vad du utstrålar som gör att vi älskar dig. Först när du slutar jämföra dig med andra och börjar litar på att du räcker till som du är som du kommer trivas med dig själv och ditt skinn. Tunna läppar och små bröst spelar absolut ingen roll i sammanhanget. Och du jag  tror inte ett dugg på att du gör det där för dig själv och att du inte bryr dig om vad andra tycker om dina läppar eller bröst. Om det skulle förhålla sig så att du verkligen är lycklig och i balans med dig själv invändigt skulle du inte behöva göra åverkan på din kropp utvändigt.

När tid och rum försvinner

Det är märkligt hur olika intressen vi kan ha. För vissa ter sig en del av dessa intresseområden som det tråkigaste som finns och för andra är de det bästa som finns.

I lördags efter vår regelbundna familjemiddag satt vi allihopa framför tv:n. Efter lite zappande, vanligtvis mellan olika sportevenemang, landade vi slutligen på SVT’s högkulturella Babel. Egentligen inte det programmet som man skulle gissa på att vi som samlad trupp skulle fastna för. Men det gjorde vi. En av gästerna visade sig ha ett speciellt särintresse. I hela sitt liv har han studerat humlor. Han började med fjärilar men eftersom de enligt honom var tråkiga gick han över till de mycket roligare humlorna. Helt otroligt hur mycket denna man kände till om humlornas liv. Det visade sig bl a att humlor har stinkande fötter. Vem kunde ana det? På något vis har han följt och kartlagt hur det kommer sig. Fantastiskt!

Det hävdas att när man gör något som man brinner för eller gillar att göra så försvinner tid och rum. Det kan jag skriva under på. Några saker kan få mig att komma in ett tidlöst tillstånd. Kreativa saker som att skriva, läsa eller rita är självklara. Ett helt otippat och för många andra säkert dödstråkigt intresse är att skapa och arbeta i excellistor. Klippa, klistra, trixa, snygga till, beräkna och sammanställa i Excel är rofyllt för mig. Låter lite sjukt men så är det. Är man nörd så är man. Fastnade med flera listor idag på jobbet och höll på att inte ta mig hem. Man kan förfina dem i det oändliga. Ser fram emot imorgon så att jag kan fortsätta lite till.

Så nu vet ni hur det ligger till hos mig.

Något som går i arv

Med stigande ålder har jag blivit mer och mer lik mina föräldrar. Chockerande lik i vissa sammanhang. Ibland skrämmer jag mig själv när jag upptäcker en rörelse, grimas eller egenskaper som jag starkt förknippar med någon av dem. Vissa upptäckter är bara positiva och vissa är mindre smickrande. Kan vara något man har retat sig på hos föräldrarna som man nu själv har anammat. Förmodligen med den effekten att samma något istället retar mina barn som får se upp så att detta något inte dyker upp hos dem om ett antal år.

Rent fysiska likheter blir mer uppenbara av åldrandet. Det var mycket svårare att se likheter mellan en själv som ung och en delvis åldrad förälder. En av mina vänner, hon kommer säkert känns igen sig här, utryckte en gång att ju äldre hon blir i ålder desto närmare är hon sin mamma i ålder. Hennes mamma var ung när hon fick henne så den där skillnaden krympte med bådas stigande ålder. Så känns det även med dessa egendomligheten som man känner igen.

Själv var jag hos husläkaren idag, som råkar vara både mina föräldrars och hela min familjs husläkare, och han har full koll på vår genetik. Inser att jag lider av precis samma krämpor och utvecklar precis samma sjukdomar som min mamma. Och då har vi levt väldigt olika liv som borde ha lämnat större spår och gjort större skillnad mellan oss. Men icke, vi är nästan identiska istället. Sitter nu och funderar över vilka av dessa egenskaper som har gått i arv verkligen är bra och vilka som är mindre bra. Vill det sig illa kan man ha ärvt en cocktail av dåliga egenskaper från båda och har man tur kanske man har det bästa av det bästa. Återstår att se hur mycket starkare arv är än miljö.

Sänk ribban emellanåt 

Det här inlägget har inget uttänkt tema. Det blir vad det blir. För det mesta får jag en liten snilleblixt, någon reflektion eller annan trigger som jag utgår ifrån när jag skriver ihop mina texter. Något som får igång ett ordflöde. #Blogg100 utmaningen, att skriva minst ett inlägg om dagen i hundra dagar, gör det svårt att pressa fram något läsbart varje dag. Mina idéer sinar i lika rask takt som dagarna flyr.

Så här in på dag nr. 55 i ordningen börjar jag svaja. De två senaste årens försök avbröts betydligt tidigare eftersom jag har svårt för att skriva utan inspiration. Ogillade starkt det urvattnade resultatet som jag till slut lyckades pressa fram.

Detta år får blir ett rekordår. Kommer fullfölja utmaningen och inte ge upp innan. Får acceptera att vissa inlägg inte skulle klara av mina vanliga kvalitetskontroller. Trams får utgöra utfyllnad när annat inte finns att tillgå. Att tillåta mig själv det är en stor framgång i sig. Vad det nu ska vara bra för att sänka sina egna krav, kan man undra. Det där med ”good enough” har jag aldrig riktigt tagit till mig men det kanske är dags nu. I så fall blir min lärdom av #Blogg100 utmaningen följande:

Sänk ribban emellanåt om du vill hoppa högt när det verkligen behövs.

Så korkat av Stockholm Marathon

Är det verkligen sant det jag läser i DN? Kan inte förstå hur man tänker när man tar ett beslut som det Stockholm Marathon har gjort där man premierar deltagare på nationella grunder. Har man tänkt alls? Det har inte gått så bra för de nordiska löparna sedan 2001 så vi måste göra något drastiskt. Ja, vi tar bort möjligheten att vinna prispengar för de som är bättre än oss. Istället belönar vi enbart våra egna löpare! Det är en bra idé, den kör vi på. Öh?! What?!

Slipper de utomnordiska löparna anmälningsavgiften då, kan man undra? På vilket sätt gynnas mediokra nordiska löpare av att de får vinstpengar utan att de egentligen förtjäna det? Varför skulle någon utanför Norden vilja delta i ett sådant lopp överhuvudtaget? Lika bra att utesluta dem helt och hållet. Då blir Norden garanterat bäst.

Om det var den 1 april hade jag trott att det var ett aprilskämt men det är det inte. Bara ren och skär dumhet. Kan inte tolkas på annat sätt. Hade jag varit sponsor eller anmäld löpare hade jag dragit mig ur och aldrig återvänt. Som Stockholmare vill jag inte förknippas med sådana korkade uppdelningar. Gör om, gör rätt eller lägg ned verksamheten helt, säger jag bara!

Besluten sitter i magen

Gillar inte för många valmöjligheter. Då hamnar jag genast i för och emot listning. Å ena sidan å andra sidan. Behöver jag det här och varför? Det här är väl bra. Näää, inte riktigt det jag har tänkt mig. Det här då? Jo men visst, kanske. Nja, saknar en liten detalj som jag har tänkt mig.

Så där håller jag på tills jag ger upp och inte väljer någonting alls till slut. Och tro inte nu att det bara handlar om prylar och kläder. Nej då, den här beslutsvåndan kan handla om allt möjligt. Enkla som avancerade saker. Från mat, semester, aktiviteter till boende och jobb. Från att det är jätteviktigt att väga detaljer och leta efter perfektion till att strippa ned frågeställningen till betydelselöshet. Inte ens värt ett ställningstagande. Äsch jag behöver inte det där om det ändå inte motsvarar mina ideal. Om ni förstår hur jag menar? Galet.

Men så händer det ibland att jag inte ens behöver tänka efter. Allt är precis som jag vill ha det. Det känns i magen. Då är beslutet enkelt. När det bara finns en väg att gå och allt annat bara försvinner ut i periferin. I sådana lägen är jag lycklig. När man vet att det här behöver jag inte överväga alls. Det bara är rätt.

Har funderat över om det är så att det rationella beslutet per automatik är jobbigt och det känslomässiga lätt. Det rationella måste vägas och övervägas. Granskas från alla håll och kanter. Det känslomässiga bara känns. Behöver inte vägas och synas för man vet genast att det är rätt. Kanske är det enligt min teori t o m så att det rationella sätter igång när den starka magkänslan inte finns där. Och det är så fort jag släpper in för och emot som det tar stopp för mig. Då blir jag tveksam och ifrågasätter hela beslutet.  Men magen den kan den. Den känner mig och vet när jag trivs och gillar något och när jag inte gör det. Från och med nu överlåter jag alla beslut åt magen. Då vet jag att de blir bra.

Obotligt grå

Konstig dag idag. På jobbet kände jag mig riktigt hängig. Som om någon satt på mitt huvud. En tyngd bara. Hade svårt att tänka för intensivt. Var inte ensam om det och flera av oss på gruppen har mått dåligt. Typiskt att det ska komma när helgen hägrar. Fick stå ut eftersom jag hade bokat tid hos frisören. Kunde inte vänta en dag till.

De gråa är skoningslösa. Man skulle kunna misstänka att det är de som tynger ned huvudet. Bara drygt fyra veckor sedan jag färgade utväxten och nu var den gråa randen alldeles för synlig. Tänkte göra något större denna gång i hopp att försvåra för det gråa håret. Var beredd på det mesta men efter resonemang med frisörskan blev det det gamla vanliga.

Finns tydligen inga behandlingar som hjälper tillräckligt mer än att sluta färga håret helt eller att bli blond. Varken det ena eller det andra lockar mig. Erbjöds en torrfärgsspray för 550 kr för att maskera utväxten tills jag kan färga på nytt. Kändes sådär så jag avstod. Istället slank jag in på Zara och investerade exakt samma summa i en lite kimonoliknande jacka. En mycket roligare placering. Kanske håller den borta några gråa.

Dags att titta upp

Framför mig på bussen sitter en kvinna vars ena shoppingpåse glider ner under sätet. Jag ser att hon pratar i mobilen och har en beredskap på att säga till henne att inte glömma påsen innan hon eller jag stiger av. Tänkte att hon förmodligen inte märkte att den gled ned för att hon var så upptagen av samtalet. Plötsligt hoppar hon upp och förflyttar sig till en annan plats. Plockar ihop alla påsarna och slänger ned dem på sätet bredvid sig. Allt det där medan hon pratar i mobilen. Bla-bla-bla-bla-bla-bla, aha, bla-bla-bla-bla-bla-bla. Och så något som ett avslut. Hon tittar ned på mobilen och jag tänker nu lägger hon undan den i fickan. Nej det gör hon visst inte. Hon fortsätter prata. Bla-bla-bla-bla-bla. Hon pratar ganska högt och fokuserat. OK, säkert bröts samtalet och nu fullföljer hon det bara. En gång till ser det ut som om hon avslutar. Då så, tänker jag. Men hon fortsätter igen. Vet ej varför men nu börjar jag störa mig lite över hennes sätt som om hon vore en nonchalant tonåring som pratar högt om sina strapatser utan att bry sig om var hon befinner sig. Vad pratar hon egentligen om? Hör inte riktigt vad kvinnan säger men det låter som franska. Är det viktigt eller bara blaj för att fördriva resan? Pratar hon med en och samma person eller är det en massa olika samtal? Är det nu det händer? Hon förbereder sig för att stiga av. Påsarna är med. Hon har full koll på dem. Mobilen den är fortfarande i gång och samtalet det fortsätter. Bla-bla-bla-bla-bla…..Hon försvinner ut utan att sluta prata. 

Förundrad funderar jag över om hennes samtal var viktigt eller ej. Tänk om hon bara inte kunde sluta prata för att det var ett beroende. Att hon inte kan sitta på en buss utan att prata bort alla ensamma sekunder. Ser mig om i bussen där 8 av 10 personer sitter med en gamnacke och tittar ned i sina mobiler. De kanske inte pratar lika högt som kvinnan men deras fokus är tveklöst på mobilen. Vänder mig ut mot de passerande bilarna och börjar räkna hur många förare som sitter med mobilen i handen och kör. Blir rädd när jag ser hur många det faktiskt är. Vad har det blivit av oss? Mobilen har blivit vår bästa vän tillika vår värsta fiende. Den är alltid med. Som en napp. När vi behöver tröst. När vi inte vill vara med andra. Eller när vi inte förmår vara ensamma med oss själva. Den är framme i tid och otid. En ovana som i värsta fall skulle kunna kosta oss eller andra livet. Vad är det bra för? Känns inte alls som att vi i Sverige behöver fler verktyg som får oss att vända oss bort från varandra. Vi sänker blickarna när vi möter någon redan som det är. Nu tittar vi aldrig riktigt upp. Kanske dags att ändra på det vänner?

Rasism är ingen gråzon

Kaos hos SD. Utrensning av en massa toppar i partiet. Förstår verkligen inte hur resonemanget går. Vilka är det man rensar ut? De som inte kan hålla tyst om att de är rasister och främlingsfientliga? Nolltolerans utåt skulle jag kalla det. Det finns inga gråzoner där. För eller emot. Man är inte mindre rasist om man håller tyst om det.

Hela partiets existens och fokus kretsar kring en enda fråga – att minska invandringen. Det enda stora problemet som behöver lösas för att Sverige ska må bra. Finns ingen otydlighet där. Röstar man på SD så vet man mycket väl vad det är man röstar på. Däremot kanske man inte alltid förstår vem det är som kommer att representera en och vilka metoder den vill använda sig av. Som att öppna en Pandoras ask. Allt möjligt kan poppa upp ur den.

Ingen blir mer trygg av att SD’s representanter håller tyst om sina ståndpunkter. Snarare tvärtom. Om någon ogillar en vill man veta det. Hellre att de visar sitt fula tryne än att man lindas in i en falsk trygghet. För mig är det tydligt vilket problem Sverige behöver lösa för att må bra. Kommer därför inte sörja om partiet imploderar. Ju mindre fragment de delas upp i desto bättre. 

 

Utanför murarna

Under min studietid lärde jag känna en tjej från Trollhättan. Hon hade flyttat till Stockholm för att plugga. Eftersom hon inte kände till stan brukade hon och hennes kille åka runt på helgerna och upptäcka nya delar av Stockholm inklusive förorterna. Då tyckte jag detta var lite konstigt. Inte åker man runt i förorter som man inte har ett ärende till? Vad finns det att se där? Inser nu hur fel jag hade.

För flera år sedan flyttade en läkarmottagning som jag brukade gå till från Vasaparken ända ut till Skärholmen. Ingenting som jag hade räknat med men eftersom jag sällan behövde besöka just den läkaren hängde jag kvar där. I alla år har jag åkt bil dit. Tills nu. Jobbar bara ett antal hållplatser ifrån och tänkte att tunnelbana dit går också bra. Det gjorde det.

Insåg att denna sträcka innebar en premiärtur för mig. Har aldrig tidigare åkt mot Norsborg så det fanns en del nytt att upptäcka. Vilka stationer finns på vägen? Visste t.ex. inte ens att Axelsberg och Örnsberg existerar innan idag. Vilka resenärer stiger på där? Vad är det för mix av människor som bor längs med denna linje? Intressant att se, lyssna och ta in. Upptäcksresande i min egen stad. Borde nog ha gjort det här för länge sedan. Konstigt, som jag trodde innan, är det absolut inte. Skulle snarare säga att det är nödvändigt att se sig om och upptäcka även det som är nära. Fler borde ta sig ut utanför den egna trygghetszonen. Upptäck staden utanför dina egna murar!