Pandemin har satt skräck i oss, med all rätt. Vi ska vara rädda för den och försöka hålla den stången. Tanken om att jordens undergång är nära finns någonstans i bakhuvudet. Tänk om allt bara lägger av. Hela världen för samma kamp som vi mot denna osynliga fiende. Alla är upptagna med sitt.

Mitt i allt detta har jag fått mitt första barnbarn. Den största lyckan av alla. Har fått hålla den lilla underbara varelsen en endaste gång när han var tre dagar gammal. Därefter har jag hållit mig borta från honom. Nu är han tre veckor och jag vill inte riskera något. Hur länge denna prövning ska pågå är det ingen som vet. Det är skit. Att saker och ting sällan blir som man har tänkt sig är mer en regel än ett undantag.

Men allt är faktiskt inte skit som pandemin för med sig. Nu kan det låta cyniskt att utrycka sig så men det ligger något i att kriser kan föra med sig bra saker också. Här kommer min lista med positiva effekter, numreringen är inte en prioritetsordning:

 

 

1. Vi inser att livet är skört och att man ska ta tillvara på det.
2. Kris enar oss.
3. Politiskt tjafs förlorar sin mening.
4. Familjen är viktig och vi kan passa på att se varandra på riktigt.
5. En bra sjuk- och äldrevård är en grundsten i ett samhälle. Nu fattar alla att vi inte kan sätta den på undantag.
6. De som vi lutar oss mot när vi är som mest sköra förtjänar inte att vara underbetalda. Äntligen är det tydligt för alla!
7. Myndigheterna har tilltro till folk och släpper ”övervakar”-attityden. Närmare en medborgarlön än så har vi nog aldrig varit.
8. Miljön får återhämta sig och vi ser tydliga och snabba resultat!
9. Vi konsumerar mindre krimskrams.
10. Vi förstår hur beroende vi är av varandra och att vi inte kan skita i vår nästa.
11. Lönsamhet utan empati och etik har ingen framtid.
12. Mindre stress. Vi har tid att dra ned på tempot, tänka efter och tänka om.
13. Jag kan meditera, yoga och promenera i naturen mer än vanligt.
14. Pengar behövs men de betyder ingenting när liv står på spel.

Allt, precis allt, hänger ihop. Vi kommer ingenstans på egen hand.

 

Det var hemskt länge sedan jag skrev ett inlägg. Blev så trött på min egen röst men också på allt övrigt brus som vi alla utsätts för. Behövde vila från det. Är inte säker på att jag lyckades att stänga ute bruset, mer än min egen röst, vilket kan vara nog så tillräckligt att lyckas med.

Nu är jag här igen. Denna gång på grund av bruset aldrig har varit så starkt som nu. Det pågående bruset kring Covid 19. Allt, precis allt, genomsyras av viruset och dess framfart.

Våra liv är pausade och vi är hänvisade till det egna fysiska rummet. Vi uppmanas att hålla distansen till vår nästa, särskilt till de vi älskar mest av allt på denna jord! Dem är vi farligast för. Ju närmare vi kommer, desto sämre är det.

Det visste jag väl redan. Ingen ny insikt som förmedlas till mig inte. Vi ska hålla oss ifrån varandra, då är vi som tryggast. Så mycket har man lärt sig genom åren. Släpp inte någon inpå för det kan aldrig sluta bra. Trots det så har jag inte levt enligt den regeln. Har trängt mig på mina nära och kära mer än rekommenderat. Men nu är det slut med det.

Nu håller jag distansen till allt. Jobbar på distans, rundat folk jag möter ute, andas inte i närheten av någon, umgås med familjen virtuellt men framförallt distanserar jag mig från paniken. Den får hålla sig borta!

Men just det senare har blivit svårare och svårare de senaste dagarna. Genom Sveriges mer, i mitt tycke, rationella hållning till hur man ska förhålla sig till epidemin, gick det bra initialt. Ingen anledning till panik utan snarare en stegvis anpassning till situationen. Jag tror på den strategin som man har valt i Sverige och på att den fungerar här, förmodligen bara här och ingen annanstans. Men tydligen har omvärlden svårt att förstå hur vi kan vara så här ”avslappnade” i denna situation. Rentav vårdslösa. De trycker på oss en panik som vi hittills framgångsrikt har hållit borta. Vår strategi ifrågasätts hårt.

Alldeles för en stund sedan ringde min pappa mig, för övrigt sittandes i karantän i Belgrad där han endast får lämna huset någon dag i veckan mellan 04:00 och 07:00 för att handla mat i en utpekad matbutik, och undrar var jag är. Han oroar sig för oss då han har läst i tidningen att Sverige går mot en katastrof. Siffror på antal smittade och döda, fokus på att rädda ekonomin före människorna och lågt engagemang kring att förhindra spridningen. I tidningen visar de en bild med ett café i Stockholm som tydligen är smockat med folk.

Jag försöker förklara att vi mår bra och att det inte är någon fara med oss. Vi håller oss hemma och nej, vi kommer inte prata med okänt folk. Ingen mening att försöka förklara att jag har fullt förtroende till den svenska modellen och att vi bygger upp en gruppimmunitet mot både virus och panik. Han tror mer på tidningen han läser än på det jag säger.

Svårt att förstå att det bästa i alla krislägen är att sitter lugnt i båten så länge man kan. Behålla behärskningen och hålla paniken borta så att man kan ta rationella beslut. Svårt att förklara för andra att det är precis så här Sverige fungerar – konsensus före restriktioner.