I knoppen

Resfeber

Så länge jag kan minnas har jag drabbats av resfeber. Blir hyperaktiv för att lindra oron och sysselsättning håller nerverna i schack. Varför denna oro uppstår förstår jag ej. Brukar släppa efter att alla punkter på checklistan är avbockade och man lämnar hemmet. När man väl sitter på flyget eller i bilen så är allt som bortblåst. Det är sällan som själva resan oroar mig.

Idag var jag således superaktiv. Hade hunnit packa det mesta redan igår så jag gav mig på annat idag. Städade hela huset, rensade ut, bytte gardiner, tvättade kuddar och kläder, iordningställde balkongen, handlade allt som jag inte hade hunnit med de senaste veckorna, tömde kylskåpet och transporterade blommor till annan ort för att de ska överleva vår semester. Hann även se Project Runway Allstars, äta fruktsallad och nu skriva detta. Puh! Full rulle hela dagen.

Har en bra stund på mig imorgon också och har redan planerat in vad jag ska bita tag i innan avfärd. Men först behöver jag sova lite. Så god natt så länge!

Tiden flyger

I morse var jag på väg till en workshop i stan. På vägen skulle jag möta den utflyttade sonen Fille som dagen innan hade lånat vår bil för att flytta in flickvännens prylar till sig. Tanken var att den kvarvarande sonen Dario som hade ärenden i stan på vägen hem skulle hämta bilen och köra hem den samma kväll. Nu var det så att Dario just igår var ganska vimsig och helt uppe i sina nya kameror så han glömde bort överenskommelsen. Istället åkte han hem kommunalt. Av den anledningen fick jag hoppa in och överta bilnycklarna av Fille på väg till jobbet för att sen kunna köra hem bilen efter jobbet. Fille som är en upptagen man överlämnade uppdraget till flickvännen Malin som i sin tur var på väg till ett viktigt möte. Malin och jag sammanstrålade vid Gullmars samtidigt som Natti, kompisbarn och barndomsvän till mina barn, dök upp från ingenstans. Också på väg till jobbet. Nice! Gillar överraskningar.

Vi tre hann avhandla ett litet möte i tunnelbanan. En snabb avstämning om vad alla hade på gång, vad vi sysslade med just nu och vart vi var på väg för dagen. Malin som är i full gång med att planera sin utbildning och framtid hoppade av tunnelbanan först. Lycka till Malin! Natti och jag fortsatte några stationer till och hann stämma av läget något djupare. Trivs du på jobbet? Pojkvänsstatus Natti? Vem blir först med att leverera barnbarn av kompisgänget? Borde det inte vara brorsan Niko? Men han kan ha levererat utan att vi vet om det. Vad sysslar Dario egentligen med på dagarna? Vad vill han jobba med? Vi kan inte se honom på ett 9 till 5 jobb. I samma veva som vi diskuterar allt detta inser vi att hela kompisgänget faktiskt är vuxna på riktigt. Inga ursäkter. Det är där och då Natti levererar den där insikten som hör vuxenlivet till. Tiden flyger. Hon har hört oss föräldrar prata om det när hon var liten men aldrig förstått innebörden förens nu. När börjar den flyga egentligen? Är den när den inte räcker till som den flyger iväg? Är det när man har roligt? Eller är det när man har blivit vuxen?

Tyvärr hann vi aldrig komma fram till rätt svar för tiden den flög iväg och jag skulle hoppa av tunnelbanan. Hejdå Natti! Hälsa alla! Just det mamma flyttar närmare oss nu. Kanske vi kommer ses lite mer. Om vi har tid…

 

Överrösta mig om du kan

Det finns något sorgligt över vårt frenetiska användande av olika sociala medier. Vi flashar oss på olika sätt. Ropar ut våra förehavanden. Delar med oss av synpunkter och händelser hejvilt. Alla samtidigt. Se mig! Gilla mig! Bekräfta mig!

Detta beteende får mig att tänka på ett besök jag gjorde på äldsta sonens skola när han gick i fyran. Man kunde som förälder göra studiebesök och närvara vid lektionerna. Jag tyckte att det var spännande att dyka upp och se hur lektionerna fungerade. Man kan säga att de inte fungerade speciellt bra. Alla pratade i mun på varandra och ingen lyssnade på magistern. Det fanns ingen arbetsro värd namnet. Mitt tålamod prövades ett kort tag men sen kunde jag som vanligt inte hålla mig. Jag gick in och röt till. Det var helt oväntat. Barnen var vana vid magisterns otydliga ledarskap och en bestämd mamma som sa ifrån var något nytt. Nytt men effektivt. Det blev tyst i klassen!

Effekterna av att alla talade i mun på varandra märktes genom att sonen alltid var hes för han försökte överrösta alla andra som annars skulle överrösta honom. Dessutom hade han återkommande huvudvärk av den höga ljudnivån. Ett resultat av en ostrukturerad miljö där en stackars snäll och otydlig lärare inte lyckades få ordning på barnen. Mitt korta inhopp hade lämnat avtryck så till vida att en av kompisarna när det var som jobbigast i klassen frågade Fille om inte Filles mamma kunde komma tillbaka och hälsa på igen. De behövde någon som sa till och sa ifrån.

Jag kom inte tillbaka men en ny lärare med mer pondus ersatte den snälla ostrukturerade föregångaren. Efter en träff med talpedagogen konstaterade vi också att det inte fanns något problem med Filles röst. Han var ständigt hes för att han ville höras.

Vet inte riktigt varför jag berättar detta. Är inte heller säker på att det finns en bra lärdom att hämta i kopplingen mellan denna egenupplevda berättelse från skolan och vårt frenetiska användande av sociala medier mer än att vi både hör varandra bättre och blir mindre hesa om vi undviker att prata i mun på varandra. Varför vi vuxna människor har samma behov som 10-åringar att överrösta varandra förblir för mig en gåta.

Att ta helg på riktigt

Hade planer för dagen men ingen av dem infriades. När den första sprack tidigt på morgonen tänkte jag om. Skulle vara helt själv hemma idag och vad passar sig bäst än att ostört kasta sig över allt som skulle behöva göras hemma. Behöver städa, tvätta, mangla, rensa, handla och laga mat. Det är bara att välja uppdragen och beta av dem en efter en. Det här härliga ljuset har anlänt och allt syns mycket tydligare. Detta om något signalerar en om att vårstädning borde ske snart och varför inte just idag?

Jo, därför att det bär emot så oerhört mycket. Vill inte riktigt ta tag i sådant som sorterar under måste eller borde. Kalla det obstinat mot Jante eller varför inte bara ovillig att uträtta hushållsarbete. Mycket trevligare att lapa i sig lite sol på balkongen och slappa i soffan med en god bok. En macka mättar trots allt rätt bra så middagsbestyren sparar vi till morgondagen. Till mackan kan ett avsnitt av Greys intas lätt. Under tiden kan tvättmaskinen sköta sig själv. Och vem manglar egentligen nu för tiden så varför ska vi göra det, kan man fråga sig? Handla får min älskling göra i morgon. Han är mycket bättre på att hålla koll på priser och erbjudanden. Och så slutligen städa. Är det verkligen nödvändigt? Måste inte ske idag, det får vi göra en annan dag. Lite skit har ingen dött av ännu och det kommer inte vi heller göra.

Så då så! Då var allt klart och bortförklarat! Nu kan man ta helg på riktigt och slappna av ordentligt.

Balkong 1

Ingenting är äkta längre

Det mesta vi ser, hör eller stoppar i oss är manipulerat på något vis. Ingenting är riktigt som det ser ut att vara. Från det minsta lilla till det största stora. Hur ska vi överhuvudtaget kunna skilja ut det äkta från det falska?

Det är ganska utmattande att alltid vara på sin vakt. Att inte kunna lita på sin omvärld. Är det jag äter genmanipulerat? Är bilden jag tittar på sann? Stämmer det jag precis har läst? Är det där berömmet äkta eller är det framdrivet av ett bakomliggande intresse? Tror nog att de flesta av oss vill kunna känna tillit till vår omgivning och våra medmänniskor.

Jag inbillar mig att jag kan urskilja när något är äkta och när det inte är det. Att äkthet tränger igenom och känns lite extra i både mage och hjärta. Men samtidigt är det kanske bara inbillning från min sida. Genmanipulerad mat smakar förmodligen lika gott som den som inte är genmanipulerad. Kanske t o m godare för att man piffar till det lite extra med tillsatser som lurar hjärnan. Likaså är allt beröm smickrande och på så sett förblindande i stunden. Så spelar det verkligen roll om det är falskt eller äkta? Klart att det gör! Det måste det göra! 

Man kan tycka att det är vårt eget ansvar att ta reda på vad som är vad. Vi vet vad vi köper och oftast också vad vi stoppar i oss. Genom att ifrågasätta och välja bort det som inte håller måttet kommer vi inte heller nära det som är falskt. Det kommer kosta oss lite mer, både i tid och pengar, men det är det värt. Så våga vara kritisk och svälj inte allt som serveras med hull och hår. En illusion är just en illusion och till för att luras.

Som en påminnelse om hur det kan se ut bakom kulisserna. I det här fallet är en varmkorv kanske inte den varmkorv du tror att den är How Hot Dogs are made. Är den lika god att förtära efter att du har sett hur den blir till? Förmodligen inte.

Principen kan tillämpas på en massa annat som t ex nyhetsbevakning, politik och skönhetsideal.

Stopp! Stanna! Tänk efter…

Är det bara jag som har den där känslan av att världen håller på att gå under? Inte som en total apokalyps som släcker allt liv utan mer som en brant och djup svacka som jag inte ser en vändning på. Illa nog bara det. Orolig är jag i vilket fall som helst för alla de tecken som finns på att världen inte mår riktigt bra. Vad beror det på?

Kanske skräms vi av mediebevakningens rubriker. Kanske är vi alla pressade och stressade av livets krav. Kanske är vi för fokuserade på våra liv så att vi inte orkar lägga kraft och energi på små frågor och beslut som skulle kunna påverka utvecklingen i omvärlden. Ibland inte ens i den närmaste omgivningen. Kanske har vi förlorat tron på att det är möjligt att påverka. Eller så orkar vi bara inte bry oss så länge det inte berör vår egen lilla sfär.

Möjligtvis hänger denna katastrofkänsla ihop med insikten om att det faktiskt fanns en tid med ett lite större kollektivt tänk. En tid då framtidstron var mycket mer positiv och de ekonomiska medlen räckte lite längre. Skulle kunna vara så också att inte ens de länder som ansågs ha det bra ställt en gång i tiden förmår behålla tryggheten intakt längre, ännu mindre förbättra den. Kanske beror det på att sämre tider lockar fram det sämsta i oss människor.

En del har säkert med min ålder att göra, att jag är närmare det var bättre förr än jag är livet är fullt med möjligheter men allt kan inte förklaras med det. Inser att det är svårt att behålla framtidstron när man samtidigt omges av så många olika hotbilder att det inte går att nonchalera dem. Massuppsägningar, missförhållanden inom vård och omsorg, sämre skolresultat, ekonomiska nedgångar, egoism, rasism, nationalism, våld, mord, hot, krig, miljöförstörelse, ont om bostäder, sexism, penalism, tiggeri, sjukdomar, ytlighet, hets och en massa annat. Vi har allt mindre tolerans och förståelse för varandra. Vi står ju för bövelen knappt ut med oss själva.

I informationssamhället snurrar allt fortare och fortare. Visst är vi mer upplysta än någonsin tidigare men de flesta av oss gör inte så mycket med våra insikter. Istället fokuserar vi på att leva upp till alla de krav som samhället tycks ställa på oss. Vi vill bli lite snyggare, lite lättare, lite kunnigare, lite lyckligare än vi var igår. Ständigt i jämförelse med någon annan, vanligtvis den som lyckas bättre än oss själva. Frenetiskt jagande efter framgång. På gränsen till en kollektiv utbrändhet! Den som inte lyckas får skylla sig själv.

Ibland önskar jag att vi alla kunde stanna upp, tänka efter och styra om istället. Blåsa hål i bubblan och stoppa hetsen innan den stoppar oss. Inte låta oss manipuleras till att leva ett liv som vi inte trivs med. Eller varför inte, om vi bara kunde, trycka på reset och starta om. Men om det å andra sidan bara handlar om en massa hjärnspöken och inga faktiska hot eller egen otillräcklighet så borde det räcka med att sluta läsa tidningar och lyssna på nyheterna för att också slippa all stress och press.

Släpp kontrollen och åk

Ni anar inte hur jag har våndats de senaste dagarna. Står inför några viktiga val och behöver bena ut vilket som är bäst för mig. På mitt typiska sätt försöker jag undvika alla eventuella fallgropar genom att sortera ut för och nackdelar. Å ena sidan, å andra sidan… Nästlar då in mig i så många oklarheter kring vilket ben jag ska stå på att det till slut blir omöjligt för mig att ta ett vettigt beslut. Istället träder magkänslan in och får lösa det olösta. Magkänslan bara kör över det logiska. Den vet vad den gör utan en massa fakta. Eller? Tänk om den väljer fel? Kan den ens välja fel? Blir det inte alltid rätt med magkänsla som radar?

Klart jag fattar att man inte ska överanalysera allt man gör men vissa beslut kräver lite hjärnverksamhet. Men samtidigt går det inte att lösa alla tänkbara problem och fallgropar i förskott. När man tänker efter så består livet bara av en massa val och det skulle bli omöjligt att förarbeta alla dessa val. Ibland ska man bara släppa kontrollen och åka med. Låt stunden styra och se var du hamnar. Oavsett om det går bra eller dåligt säger vi att det var menat att det skulle bli så. Ibland säger vi att det var ödet som ville något. Men i grunden är det de där valen som man gör själv som tar en genom livets labyrint. Om man hittar ut till slut hänger mer på tur än skicklighet.

Mina barn, som tursam nog i denna fråga är mycket klokare än mamma, brukar råda mig att släppa grubblandet och låta universum styra eftersom allt ändå faller på plats till slut. Så nu tar jag dem på orden och släpper kontrollen. Det är bara åk från och med nu. Swiiiish!

Hur det går med mina bekymmersamma val och var jag landar återkommer jag om lite längre fram. Ni kommer då också få veta vilken metod jag använde och om det var tur eller skicklighet som avgjorde valet.

Det osagda finns inte

Det var ett tag sedan jag fick ihop ett inlägg. Vet inte riktigt vad som hände. Kände inte att jag hade något tema som jag kunde bita tag i eller kanske mer rätt uttryckt, som bet tag i mig. Oftast krävs det starka känslor för att jag ska gå igång. (Nej, jag menar inte det du tänker på utan mer att jag måste vara engagerad hela vägen. Oooops, menar inte så heller. Du fattar vad jag menar!)

Någonting var det som hände när jag famlade efter teman för helt plötsligt transformerades jag till en poet. Jag bara gled in i diktningens värld och uppslukades av den i ett antal dagar. Helt oförklarligt för mig själv och mina närmaste som förärades några dikter från ingenstans. Misstänker att ett tillfälligt svårmod bara gav mig en jätteskjuts in i ordens lekrum. Drösvis med ord bara rann över mig och dansade fram i takt och rim. Jag spottade ut små dikter på löpande band. Som om någon hade tryckt på en knapp. En otroligt härlig känsla att försvinna in i en kreativ dimma och glömma allt annat. Egentligen spelar det mindre roll om det man får fram är bra eller dåligt, om det någonsin får se dagens ljus eller aldrig kommer läsas av någon annan. Det viktiga är att man får utlopp för det som man bär på och som kanske tynger ner en. Så fort en tanke blir ett uttalat ord blir det också konkret och verkligt. Det osagda finns inte men det sagda lever för alltid kvar.

Min fas tog snabbt slut. Lika tvärt som den började. Lastade av en massa känslor och tankar genom att konkretisera dem till ord och helt plötsligt var allt mycket lättare. Den första dikten fick ni läsa men resten har jag låst in. Kanske får de titta ut och dansa en sväng till nästa gång jag försvinner in i poesins land. Eller så lastar jag bara av ett lass till som får ligga och lagras ihop med de övriga.

Under tiden kommer jag återgå till det vanliga bloggandet. Tänker utmana mig själv med att vara med i Blogg100-utmaningen och försöka blogga dagligen i 100 dagar. Galet med tanke på min kreativa torka men det krävs lite galenskap om man ska förflytta gränser. Så stå ut med mig framöver. Kommer nog bli både högt & lågt och kort & långt och nytt & gammalt och lite av varje. Eller så går det med utmaningen som med nyårslöften. De håller i några dagar. I bästa fall.