Det där med att leva i nuet kan vara svårt. Att bara fånga dagen. Avslappnat, coolt, njutbart. Här är den, måndagen, nu ska den fångas och avnjutas. Jag vill. Jag försöker. Att inte vara någon annanstans i tid och rum. Bara vara. Här och nu. Istället fångas jag. Av tankar. Av längtan. Av resan. Och så är jag plötsligt där. Någon annanstans.
Från tanke till handling är en extremt kort sträcka hos mig. Tror att jag garanterat är någon form av rekordhållare där. En rolig tanke dyker upp och jag skenar genast iväg på uppdrag. Jag gör det visserligen också när något jobbigt ska göras för att få det gjort, men det är en annan historia.
För någon dag sedan när jag var upprörd över den nya arbetslösa tillvaron klämde jag ur mig till den yngre sonen och hans söta flickvän något om att ”Jag funderar på att börja blogga om eländet. Måste få ut allt som dyker upp.” Några minuter innan hade jag precis fått ett mindre utbrott och svor över ett avslutat samtal med en intet ont anande rekryterare. I det ögonblicket kändes det som att jag kommer ha massor av stoff till mitt skrivande.
Ungdomarna var mer försiktiga över min idé och vi började diskutera bloggandet i sig. Jag är inte helt säker på att de trodde att jag skulle vara igång så snabbt. Först planterade jag min tanke hos maken. Vet inte riktigt vad han svarade men misstänker att han tänkte något i stil med ”allt som gör henne lugn är bra”. Sedan nämnde jag det för min äldre, nyligen utflyttade son, för tillfället på återbesök vid matbordet. Han var på. Positiv signal. Då kör jag!
När han gick var jag igång. Detta var igår på eftermiddagen och några timmar senare var min blogg uppe och mitt första inlägg skrivet. Jag slukades upp av uppdraget helt. Jätte nöjd med mig själv. Visar stolt mitt alster till min yngste son som kom hem efter jobbet, ja visst är han duktig mammas pojke, och han läser och säger ”Vad söt du är mamma. Bloggar hmm. Typ tio år efter alla andra”.
Va? Och jag som tyckte att jag var snabb.
Jag är ett fullblods kontrollfreak. Erkänner. Ingenting som jag är stolt över. Ingenting som jag har djupat eller analyserat. Det finns säkert bra förklaringar till min ständiga oro, en oro för att det oväntade ska knacka på och skaka om min tillvaro. Låter förklaringen bero. Mer intressant för mig att fundera över är vad det är jag tror ska hända om jag tappar kontrollen. Tappar kontrollen som jag förmodligen aldrig har haft. Jag är medveten om det men ändå lurar jag mig själv om att jag har koll och på något vis kan gardera mig mot det oväntade.
Det oväntade kan vara något riktigt dåligt som man inte vill råka ut för, den oron är befogad, men det kan också vara något riktigt bra och det vill man inte gardera sig mot. Yrkesmässigt har denna egenskap varit enbart till godo, en projektledare med total kontroll, effektiv, många pluspoäng. Privat, inte lika effektivt. Möjligtvis effektivt glädjedödande om man frågar min familj.
Det oväntade hände för ett tag sedan, något som jag inte riktigt hade räknat med och som har skakat om min tillvaro ordentligt. Omorganisationer, uppsägningar och kompetensväxlingar har jag varit med om massor av gånger. De har svischat förbi mig. Oftast. Ibland har jag känt av dem mer än vanligt, som den gången när Lasse fick gå. Nu var det min tur. Jag ställdes inför ett vägval, att stanna eller söka ett nytt jobb. Tro det eller ej men mitt val föll på det ovissa och jag är numera arbetssökande. För ett fullblods kontrollfreak är detta tillstånd, som ni säkert redan har klurat ut, en enorm utmaning. Hur det går med det kommer ni få läsa mer om. Lovar. Hur just detta oväntade slutar, det återstår att se.
I knopp och hjärta 