Jag är periodare i shopping. Ingenting. Ingenting. Och så allt på en gång. Har ingen lust. Har svårt att hitta. Till slut lossnar det och kassarna fylls. Brukar sammanfalla med reaperioder vilket är lättare för samvetet. Denna helg fick jag ett återfall. Har införskaffat strumpor, skor, byxor, blusar och tröjor. Vårgarderoben är tryggad.
Idag är visst grammatikens dag. Uppmärksammades om den när jag fick denna lilla lapp i handen. En liten trevlig marknadsföringskupp av Språkkonsulterna. Både ordklassen och ordet känns som jag. Ska ta budskapet som en uppmaning inför helgen. Skickar vidare den till er med en önskan om en trevlig helg full av rörelse och skratt!
Älskar att arbeta men ännu mer att ta helg. Denna var efterlängtad. Klackarna i taket, från soffan sett. Myspys. Gosigos. Njamnjam. Cincin. Gottigottgott. Dunkadunka. Fluffilifluff. Ni fattar. Allt gottigt på en gång ska jag unna mig. Bara för att jag förtjänar det.
Som ett litet P.S. Det som började mindre bra denna vecka blev ganska bra till slut. När det vänder vänder det. En trevlig lunch, ett erbjudande, ett oväntat möte på stan och en totalt crazy kurdisk gerillademonstration mitt på ett övergångsställe förhöjde min fredag. Det återstår lite till så blir den precis som jag vill ha den. Cincin och Gottigottgott på er!
Går ofrivilligt på stan denna gråa lördag. Mitt pass löper snart ut och behöver ansöka om nytt. För att kunna stå ut med mitt passfoto behöver jag snygga till håret innan jag beger mig till polisen. Enda tiden min frissa hade var just idag. Hade hellre suttit hemma och myst.
Hur som helst tänkte jag passa på att kika in i någon klädbutik på vägen, vilket jag aldrig hinner på vardagarna. Tro det eller ej men trots att jag jobbar så centralt som man bara kan så passerar jag bara förbi alla skyltfönster. Mäktar bara inte med att klämma in en shoppingtur på lunchen eller på väg hem. Idag går jag in i några i hopp om att jag kommer ha lite mer ro och lust att leta kläder eftersom det är helg. Det visar sig att halva stan har tänkt samma sak. Alla är inne och röjer i hyllorna. Den där lusten som jag trodde att jag skulle gräva fram var helt borta. Utbudet såg lika grått och tråkigt ut som vädret ute.
Konstigt det där. Aldrig har vi haft så stort utbud och aldrig har det kännts så likriktat. Det fanns inget som stack ut. Vart tog originaliteten vägen undrar man? Något som får en att känna eufori. Inget blev inköpt däremot lyckades jag maskera över lite av det grå – på huvudet.
P.S. Värt alla pengar att ligga i en massagestol samtidigt som man får hårtvätt och huvudmassage. Känner mig som en helt ny människa nu.
Har följt med detta gäng i några år. Fantastisk sammanhållning. Blandade bakgrunder. Förortens stolthet. Haninge Brandbergens herrlag alstrar värme och lämnar hjärtat på plan. Har varit nära uppflyttning i så många år. I år kan det bli verklighet. Så väl värda en rejäl vinst. Grattis vinnare av Stockholmscupen 2015!
http://www.stff.se/arkiv/2015/08/ifk-haningebrandbergen-vann-stockholm-cup-utan-handikapp/
På hotellet finns möjlighet till en massa vattenlekar. Kostnadsfritt måste tilläggas. Av den anledningen vågar sig alla typer av gäster på att testa sådant som de annars hade avstått ifrån. Det som ser lätt ut från stranden är inte lika lätt när man väl står där själv. Står är rätt ordval eftersom just ståbräda är ett populärt val. Det där kan väl jag också tänker man.
Den 54-åriga tanten begav sig iväg för att testa. Fick snällt vänta i kö för att få en nybörjarbräda som tydligen är bredare än en för mer vana ståsurfare. Bräda, flytväst och paddel. Badvakten instruerar lite lätt innan. Håll dig på mitten av brädan, sitt på knäna innan du kommer ut på djupare vatten, res dig upp och paddla med djupa tag. Innanför avgränsningen. Sagt och gjort. Tanten lyckades med allt utom att göra snäva svängar stående och att se avslappnad ut. Höll mig på benen och ovanför vattnet. Mer än man kan säga om den vindsurfande svensken och ståbrädebalanserande ryssen.
Svenskens kompis surfade iväg på vågorna. Svängde på brädan och zickzackade sig fram i vinden över viken medans kompisen fick vår grekiske badvakt att flertal gånger lämna sin vaktpost, ta motorbåten ut till stackaren, hjälpa honom upp på brädan för att slutligen bogsera hem honom och brädan tillbaka till stranden. Snörpligt avslut på en cool början.
Roligaste stunden på hela denna semester stod dock den ståsurfande ryssen för. Vi kände igen honom från hotellmiddagarna. Han var något rund om magen men i övrigt så där ryskt maskulin. Den grekiske badvakten gav honom en lite för trång och för kort flytväst. Huruvida det var avsiktligt eller oavsiktligt tvistas det om. Maken och jag garvade lite eftersom det såg roligt ut. Banden som annars brukar spännas åt var helt utdragna för att bålen ska få plats. Varför får ryssen en smal bräda och jag den breda? frågar jag maken medans ryssen försöker sitta på knäna. ”För att han säkert redan kan.” svarar Kjelle. I samma sekund som han uttalar orden försöker ryssen balansera på den smala brädan och vid första paddelförsöket åker han ner i vattnet och brädan sticker iväg. Han muttrar något på ryska och vi bryter ihop i liggstolarna. Eller så trodde han att han kunde säger maken. Därefter följer ett flertal försök med samma resultat. Skam den som ger sig. Inte ryssen i alla fall. Paddeln är för kort, västen för trång och brädan för smal. Huruvida den grekiske badvakten avsiktligt eller oavsiktligt gav honom fel utrustning råder det delade meningar om. För varje misslyckade försök som ryssen gjorde vred vi oss av garv så att tårarna rann. Den komiska synen kryddad av våra egna, i våra öron, träffsäkra kommentarer fick oss att brista. Som tur är förstod inte den tappre ryssen det medans han själv bogserade hem brädan. Vår holländska strandgranne hade dock fattat galoppen och log mot oss. Badvakten höll god min när ryssen lämnade tillbaka utrustningen och pekade ut mot viken. Hade betalat för att få veta vad han sa till vakten.
Lärdom av detta är att skadeglädje är den sanna glädjen. Vad den stackars ryssen hade gjort för att förtjäna än smal bräda och jag den breda vet jag ej men roligt var det.
Inspirerade av Wimbledon begav vi oss till tennisbanan idag. Sonen, maken och jag. Min oanvända tenniskjol åkte fram. Äntligen kommer den luftas. Inköptes för många år sedan. Grabbarnas dåvarande tränare avkrävde oss föräldrar en nybörjarkurs. Vi skulle känna på hur svårt det kan vara att spela tennis. Vanligtvis stod vi på läktaren och hade åsikter om spelet på banan. Nu fick vi istället lära oss spelets grunder själva. Den kursen är min enda egna tenniserfarenhet. Och så dagens insats typ 10 år senare. Slog några bollar och dömde sedan grabbarnas match. Junior vann som sig bör över senior. Precis som det ska vara.
Igår en vacker 50-åring och idag 100 dagar av bloggande. Äntligen! Blogg100-utmaningen är över och jag klarade det. Lyckades t o m överproducera något genom att skriva ihop 105 inlägg sedan den 1 mars. Är osäker på vad jag ville uppnå med utmaningen mer än att bekräfta för mig själv att jag kan när jag vill. ”Ingenting är omöjligt” som Gunde skulle ha sagt och han visade sig ha rätt vad gäller bloggande.
Tillbaka till den vackra 50-åringen och hennes ljuvliga sweet-sixteen-firande dotter, tillika min guddotter. 
En mor och dotter som har gjort festarrangemang och fotografering till en avundsvärd konst. Kardashians släng er i väggen. Lillis och Anja är bäst! Blixtarna duggade tätt när tårtorna, som för övrigt också var rena konstverk, åkte fram. 
Som alltid går tiden fort när man har roligt. Skulle gärna ha velat snacka och dansa mer med alla ”goa” människor som man allt för sällan träffar, i synnerhet gästande göteborgare på besök, men hann inte riktigt. Får hoppas på att någon firar något snart igen.
Vi försökte få till den traditionella tjejbilden men det var, sorry Gunde, helt omöjligt. Går ej att fånga så mycket skönhet på en och samma bild visade det sig! Alla kom helt enkelt inte med.
Inlägg #105 i #Blogg100. Framöver kommer jag inte vara lika regelbunden utan mer inspirationsdriven i mitt skrivande. Håll ut! Det kommer mera så småningom.
I knopp och hjärta 
