I samband med jakten på den förlorade nyckeln lyckades vi finna andra saker som vi inte hade sett på ett tag. Ur en av mina jackfickor grävde någon fram en glaskula. Ej att förväxlas med kristallkula! Även om jag har en otrolig förmåga att bära med mig saker i onödan så lämnar jag alltid kristallkulan hemma. Den upphittade glaskulan var en kula ämnad för skolgård och lek. Ni som någon gång har kastat kula vet att det finns olika storlekar på dem. Kulan från min ficka var av storlek större. Tänkte fota kulan för inlägget för att ni ska få en känsla för den men hittar den inte längre. I vilket fall som helst så finns det en liten söt berättelse bakom kulan. Den står Dario för. Han är mångsidig vår son, inte enbart slarvig. Här kommer den.

Lilla Dario var på utflykt med skolklassen. De besökte ett glasbruk. Efter rundvisningen belönades barnen med varsin glaskula. Alla barnen fick en egen kula utom en liten tjej. Av någon anledning hade man räknat fel och hon stod nu utan. Naturligtvis blev hon väldigt ledsen och började gråta. Lilla Dario med det stora hjärtat ville väldigt gärna behålla kulan som han hade fått men kände med flickan. Han förstod hur ont det måste göra att vara den enda som inte får glädjas åt den fina presenten. Han grubblade en stund. Ska jag eller ska jag inte? Jag vill ju ha kulan själv MEN hon är ju så ledsen. Han bestämde sig för att göra henne glad och gav bort den fina glaskulan som han själv precis hade fått. Min lilla hjälte! Vet hur stort det var för honom. På glasbruket uppskattade man hans fina gest och belönade honom med en alldeles egen glaskula, modell större. Det ni!

På något sätt lyckades jag själv så småningom förtjäna den av Dario. Att som mamma få något så värdefullt är stort och därför har jag burit med mig den sedan dess. I väskor och i jackfickor för att med tiden glömma berättelsen bakom. Som tur är hjälpte den tillfälligt borttappade bilnyckeln oss att gräva fram en massa saker så och en liten familjehistoria på köpet. Inget ont som inte för någonting gott med sig!