Mitt första lopp är nu avverkat. Igår deltog jag i Vårruset och var en av 15 000 andra löpare ute i spåret. När jag fick frågan att haka på tvekade jag inte en sekund. Förstår inte hur jag tänkte med tanke på att jag aldrig löptränar. En månads förberedelsetid lät bra i mitt huvud.

Uppladdningen blev inte riktigt som jag hade planerat. Kanske trodde jag att en månad räcker mycket längre än vad den faktiskt gör. Kan också vara så att jag trodde på sönernas pepp efter att de hörde om mina planer. ”Alla kan springa fem kilometer” sa de. Klart jag kan om alla andra kan, tänkte jag. I värsta fall får jag väl gå hela sträckan. Nu stod jag där igår och väntade på startskottet utan att ha sprungit en endaste meter innan loppet. Skarpt läge.

Som tur är hade jag bra anledningar att utmana mig själv när jag väl började springa. Dels för att jag sprang i grupp med mina trevliga kollegor och inte ville svika dem. Dels för att vi som grupp representerade Plan och sprang för alla flickors rättigheter. Texten på ryggen Because I am a girl krävde lätta löpsteg och ingenting annat. Väl värt gårdagens ansträngning och dagens träningsvärk. Flickor både vill och kan! Tanter vill och kan om de vill.