Ni vet den där känslan när det pågår en mindre storm under ytan men ingen ser den eftersom du är kolugn utåt. Så är det för mig just nu. Skulle kunna få panik bara jag tänker på någon av de hundra sakerna som oroar mig och som behöver lösning men på något sätt lyckas jag behålla lugnet. Betyder det att jag stänger av eller att jag äntligen har fattat att panik inte hjälper vet jag inte riktigt. Vilket som är det en rätt bra metod. Håller jag ut tillräckligt länge kanske problemen ebbar ut av sig själva. Kan vara så att jag har blivit visare med åren och förstår att oro inte leder någonvart eller så är jag bara avtrubbad. En del saker kan man lösa genom att välja väg, hålla fast vid den och inte vända sig om. Så fort ett beslut är taget är det lättare. Velandet och övervägandet är det jobbiga och förlänger plågan. Så jag tänkte mig att jag ska blunda, hoppa och ta smällen. Om den kommer. Gör den inte det, då är allt som det borde vara.