En infångad dag

Vissa dagar, de bra dagarna, vill man inte ska ta slut. Det är de dagarna som bara flyter på, överraskar och fyller en med positiva känslor. Idag hade jag en sådan dag. En infångad dag. En rolig dag.

Att våren nalkas kan ha påverkat mitt sinne. Började med att byta ut stövlarna mot sköna sneakers. Traskar vidare mot pendeln på väg in till ett möte med min coach. Två stationer senare fylls vagnen med glada uppspelta barn i gula västar, som små ankungar på led. På väg in till stan. De ska på utflykt. Hela vagnen fylldes av tjatter och skratt. Jag fylldes av glädje.

Har lyckats få numret till min sedan många år förlorade frisör. Ringer henne för att överraska och boka tid. Möts av världens gladast tjej som blir genuint överraskad och glad åt att vi har återfunnit varandra. Ska bli sååå kul att träffas igen efter minst 25 år. Ser verkligen fram emot lördag.

Äter lunch med Fille. Vi äter koreanskt för första gången. Fantastiskt gott! Känns vuxet och trevligt. Tänk att jag har en vuxen son. En skäggig snygging som jag kan prata seriöst med.

Skyndar iväg till coachen. Idag är jag mycket gladare än sist vi träffades. Det märks redan i korridoren. Jag är bubbligare, pratigare och förmodligen mer mottaglig för både kritik och tips. Jag är på rätt väg och närmare målet. Snart helt nöjd med mitt CV.

Träffar Anna och lilla Olivia över en fika. Härligt att få gosa med den lilla prinsessan. Mysigt. Efter en stund dyker Jeanette upp. Nu är vi tre stycken före detta kollegor som sitter och skrattar åt det tragikomiska i att vara arbetslös. Roliga anekdoter om jobbsökarsituationer avlöser varandra. Är du över femtio med bra a-kassa gör dig inget besvär att söka jobb som  begravningsentreprenör. Ingångslönen är betydligt lägre än din a-kassa. Vi börjar se en massa fördelar med vår arbetslösa tillvaro. Det kanske inte är så tokigt att slippa jobba ett tag. Vi är många som sitter i samma båt och det är roligt att träffas och peppa varandra. Vi är tajtare nu än vi någonsin har varit.

Vi skiljs åt och jag åker tillbaka hem. Öppnar dörren och inne är det nystädat. Som pricken över i:et.

För snabb för mitt eget bästa

Från tanke till handling är en extremt kort sträcka hos mig. Tror att jag garanterat är någon form av rekordhållare där. En rolig tanke dyker upp och jag skenar genast iväg på uppdrag. Jag gör det visserligen också när något jobbigt ska göras för att få det gjort, men det är en annan historia.

För någon dag sedan när jag var upprörd över den nya arbetslösa tillvaron klämde jag ur mig till den yngre sonen och hans söta flickvän något om att ”Jag funderar på att börja blogga om eländet. Måste få ut allt som dyker upp.” Några minuter innan hade jag precis fått ett mindre utbrott och svor över ett avslutat samtal med en intet ont anande rekryterare. I det ögonblicket kändes det som att jag kommer ha massor av stoff till mitt skrivande.

Ungdomarna var mer försiktiga över min idé och vi började diskutera bloggandet i sig. Jag är inte helt säker på att de trodde att jag skulle vara igång så snabbt. Först planterade jag min tanke hos maken. Vet inte riktigt vad han svarade men misstänker att han tänkte något i stil med ”allt som gör henne lugn är bra”. Sedan nämnde jag det för min äldre, nyligen utflyttade son, för tillfället på återbesök vid matbordet. Han var på. Positiv signal. Då kör jag!

När han gick var jag igång. Detta var igår på eftermiddagen och några timmar senare var min blogg uppe och mitt första inlägg skrivet. Jag slukades upp av uppdraget helt. Jätte nöjd med mig själv. Visar stolt mitt alster till min yngste son som kom hem efter jobbet, ja visst är han duktig mammas pojke, och han läser och säger ”Vad söt du är mamma. Bloggar hmm. Typ tio år efter alla andra”.

Va? Och jag som tyckte att jag var snabb.