Det lilla i det stora 

Världen snurrar på oavsett vad vi små människor råkar ut för. Ur vårt väldigt avgränsade och subjektiva perspektiv är vi världens mittpunkt. Ur alla andra perspektiv är vi inte det. Om vi finns eller inte påverkar endast ett fåtal men det gör knappt någon skillnad i det stora perspektivet. Jorden snurrar på i alla fall. Mår vi inte bra, eller behöver hjälp, samma sak. Några bryr sig, övriga världen snurrar på. 

Så förgängligt är alltet. Det är helheten och det breda perspektivet som räknas och är den stora meningen med allt. Det lilla, det är inte lika viktigt. Det är utfyllnad. En liten, liten vinkel bland miljarder andra, ett litet grässtrå på ändlösa ängar eller en liten droppe bland alla andra i det stora havet. Ändå inbillar vi oss att vi är viktiga i sammanhanget. Vi stretar på, kämpar och sliter med livet som om det inte fanns en ände på något. Trots att förgängligheten är det enda sanna och ofrånkomliga i allt vi gör. Allt tar slut en vacker dag och vårt lilla perspektiv med det. 

Om nu det mesta ändå är ganska så meningslöst i det stora perspektivet skulle det vara mycket bättre för oss att inte sprattla emot så mycket från vårt lilla begränsade perspektiv och istället åka med det stora tåget. Go with the flow känns som en smidigare och roligare resa genom livet. Att släppa taget och åka med.

Detta är tillägnat någon som är min hela värld i det lilla, lilka perspektivet ❤️ och är inte tänkt som ett deppigt filosofiskt utlägg utan som en insikt om att vi ska ta livet med en klackspark och göra det till mindre seriöst än vi vanligtvis gör det till. 

Lätt att göra fel

Har riktigt ont i vänster skuldra och axel som strålar upp mot nacken. Det var en intensiv dag vid skrivbordet idag. Behövde skriva ett beslutsunderlag och satt väldigt fokuserat med det. Glömde att tänka på att sträcka på mig oftare eller att höja bordet och stå ett tag. När dagen närmade sig sitt slut satte värken igång ordentligt. Önskade att det fanns en stång på jobbet där man kunde hänga ut kroppen i. Det är så lätt att göra fel fast man borde veta bättre, i synnerhet när jag nu regelbundet besöker sjukgymnast för att få ordning på just det här onda området. Blev uppenbart för mig hur enkelt det går snett. 

Kurerar mig med Amy W i öronen och en promenad i solen. Soffan blir nästa station.

Att riva och hiva 

Det känns bra att bygga upp något men det gör väldigt ont att riva ner det. Idag testades vi rejält. Skruvade, kastade, krossade och olyckligtvis kapade felaktigt av ett fjärrvärmerör. Vatten sprutade helt plötsligt åt alla håll. Dränkte en massa saker som stod beredda att kastas ut. Vi sprang runt i panik i försök att få stopp på eländet. Tursamt nog fanns två rediga och snabba killar på plats. De redde ut det hela genom att kapa av ytterligare ett rör. Det var verkligen krisläge. Men de hade en plan, dammsugarslangar avledde vattnet ut på gatan. Katastrof är milt uttryck. Stod länge och sopade febrilt ut vatten som envisades med att rinna innåt istället för uttåt.

Lite senare när mer hjälp kom för att fixa rören och riva ner ytterligare kunde vi skratta åt det. Skulle ha varit bästa Snapshotögonblicket i historien att spela in hela den panikartade sekvensen. Alla fyra som var på plats blev dyngsura och lätt chockade. Fotade inte något av vattenbadet.

Så här illa ser det ut just nu. Massor återstår att hiva och riva. Pust!



Med glädje och sorg

Idag tar det slut. Den verksamhet som maken har investerat 29 år i lägger ned och denna lördag blir den sista öppna verksamhetsdagen. En både glad och ledsam dag. Det ledsamma är att verksamheten inte klarade av den oskäliga hyreshöjning som kom från hyresvärden. Det glada är att han äntligen kommer ha lite ledighet. Framtiden är öppen för nya äventyr.

Verksamheten startades 1988 av maken och min lillebror. Samma år föddes våra söner som nu är vuxna män. Många år och generationer har passerat sedan dess. Haninge kommer inte vara sig likt för många av dem imorgon. 

Biljarden i Haninge på Facebook


Året 1988. Det är året som förknippas med denna bild. Det är det året Kjelle och Dragan beslutar sig för att starta upp företaget Haninge Pool. Ett mycket stort år för dem då de båda samma år får en son var, Igor och Filip. Sen dess har det gått 29 år. Sönerna har blivit män och Biljarden har blivit ett ställe i Haninge som alla känner till. Det har skett generationsskiften bland våra medlemmar och folk som varit nyfödda en gång på Biljarden har nu blivit trogna kunder. 

29 års arbete och idag återstår bara EN dag kvar. Idag är alltså den sista dagen i företagets historia. Vi hoppas så många som möjligt kommer och firar den här dagen med oss! 

Nu kör vi!

Med vänlig hälsning,

Biljarden

Bra fredagar

Varje fredag borde vara så här skön som denna. Den började med jobbfrukost på Strandvägen 1, något som min nuvarande grupp praktiserar med jämna mellanrum. Ett annat sätt att teama ihop sig. Förutom att frukosten var grymt god så lyckades jag med valet av en blå smoothie utmana min för dagen vita blus. Hur jag trots sugrör och flaska skvätte ned den med två små blåbärsfläckar övergår mitt förnuft. Klant är enda förklaringen. Fick låsa in mig på toa med en flaska diskmedel i hopp om att få bort så mycket av det blåa som möjligt. Lyckades ganska bra.


Blusen utmanades vidare av både thaimat till lunch och chockladtårta till eftermiddagsfikat. Vi firade några uppnådda milstolpar med tårta och chefens pappa som fyller 70 i helgen genom att låta avdelningen testa de införskaffade festattiraljerna. Denna gång utmanade jag Tom Sellecks mustasch. Läskigt klädsamt! 


På vägen hem svängde jag förbi Kungsträdgården. Kunde inte låta bli när jag såg hur det myllrade av folk där. Det gjorde mig glad. Tänkte på att Stockholm trots den olyckliga fredagen för några veckor sedan inte ger efter utan har återtagit fredagarna med full kraft. Underbart att se!



Återstår att utgöra hejaklack på sonens hemmamatch. Division 2 är ingen lekstuga så jag får ladda med en massa positiv energi så att resten av fredagen avslutas lika bra som den började. Trevlig helg på er!

Vill man vara fin…

Laddar inför kvällens pass. Har ju fått ordinerat övningar som jag måste göra minst tre gånger i veckan. Ett återbesök hos min nya sjukgymnast är inbokat på måndag och jag kan inte komma dit utan att ha följt hans instruktioner. Klarar inte av att köra med vita lögner så jag tränar pliktskyldigt. Är egentligen inte lika road av att gymma som att gå på pass men försöker kombinera ihop övningarna med passen. De blir som en uppvärmning innan.

Att det ska krävas så mycket för att hålla denna kropp i gott skick. Man kan inte fixa till den på samma tid som man kan få den att förfalla. Det är ett ständigt pågående arbete.  Utan avbräck och med större och större ansträngning. Om man ska orka finna energi för det måste man tycka att det är kul eftersom det inte finns några genvägar att snedda över. Bara att bita ihop och köra. Vill man vara fin får man lida pin.

Gillar chefen

Har en härlig chef. Fattar inte riktigt hur hon mäktar med allt, tufft jobb och tre små barn hemma, men hon gör det. Full koll dessutom. Trots belastning och förväntningar tar hon saker med ro. Jag är imponerad. 

Idag hade jag en situation som skapade en viss frustration hos mig. Diffusa gränssnitt som innebar att okända förväntningar helt plötsligt riktades mot mig. Berättade detta för chefen och förväntade mig en mer pragmatisk reaktion, en som de flesta chefer brukar ha, varken för eller emot. Men inte från min chef. Hon sa istället ”Du Biljana de är bara lite stressade över situationen. Gör så här bara….brrrrr!” och så demonstrerade hon med hela kroppen hur jag skulle skakar av mig både frustration och felaktiga förväntningar. När jag försökte säga två ord till på samma tema log hon glatt och skakade om kroppen på nytt ”Så här bara…brrrrrr!”. 

Fattade budskapet men det tog mig en stund. Hon har min rygg och det känns tryggt. Kan man annat än att gilla den chefen!