Vilodagen

Höll på att glömma detta blogginlägg. Hade en massa annat roligt för mig istället. Var ute på långpromenad med maken och mina nyinköpta sneakers i kassen. Tanken var att jag skulle byta ut dem mot annan modell. Gick in i butiken, gjorde ett försök att hitta något annat som kunde falla mig i smaken och insåg att bättre än de jag redan har kommer jag inte hitta. Sneakersen och kassen följde med mig tillbaka hem. Passade också på att förlänga gymavtalet som löper ut i veckan. Nu är träningsåret säkrat. Inga ursäkter finns alls.

Väl hemma åt vi en rejäl lunch. Inte riktigt enligt grönsaksmodellen men precis det vi behövde efter den långa promenaden.


Avslutade kvällen med ett långt overseas-samtal med min underbara svägerska. En Viber-fika mellan Sacramento och Stockholm. Vi pratade säkert i två timmar, tills batteriet på mobilen tog slut. Allt möjligt och mer därtill avhandlades. Hann leka med Snapshot medan vi pratade. Multitasking på skoj. 


Nu tittas det på ett favoritprogram som brukar avsluta söndagskvällarna. Ren njutning. En riktig vilodag snart till ända. Gokväll!

Doftminnet

Har ett ganska känsligt luktsinne. I alla fall ett lättstört sådant. Vissa odörer klarar jag bara inte av. T ex råkade jag igår stiga på en tunnelbanevagn där någon hade en dålig andedräkt blandad med väldigt mycket vitlöksdoft. Höll på att kvävas under den korta resan mellan Gullmars och Skanstull. Sänkte ned huvudet och näsan i den egna halsduken för att slippa känna men det hjälpte inte. Ibland andas jag genom munnen istället för genom näsan bara för att undvika känna doften men just igår tyckte jag att även den tanken fick mig att äcklas. Sprang ut så fort jag kunde och in i nästa vagn. Slog mig ned på en plats där någon annan doftade ganska mycket vitlök. Fattar inte hur jag lyckades med det. Det gick dock att stå ut fram till T-centralen. Inget emot vitlök men blandat med andra inte så trevliga dofter kan det bli jobbigt. Det värsta tänkbara doftminnet jag har är som passagerare i en dansk taxi vars förare var en rökare som precis hade släckt ned sin cigarrett blandat med en inte så fräsch kroppsodör. Den resan vill man aldrig behöva göra om igen. Baksidan av ett bra luktsinne.

Fick mig att tänka på hur många fina doftminnen man bär med sig ändå. Många från min barndom i Belgrad. Grannskapets rosenträgårdar på våren, dieselångor från passerande bussar (tro det eller ej men jag älskade den doften, drog in den djupt så att lungorna fylldes), bageriets dofter när jag köpte mina gifflar på väg till skolan, farfars keramikverkstad, kalkväggarna i hans garage och pelargonerna i trädgården. Doft av gatudamm efter ett sommarregn eller varm asfalt som kyls ned av kraftiga vattenspolar. Lukt av mogna nyplockade grönsaker och frukter på marknaderna. 

Vissa parfymer är så klart kopplade till personer. Shalimar får mig att tänka på en kille jag var förtjust i, Opium från Yves Saint Laurent som jag använde själv på min egen ungdomstid. Så fort man känner dem åker man omgående tillbaka till den tiden. Våren 1988 var jag på resa i Holland och köpte en parfym jag verkligen gillade som present till maken. Det jag inte visste då var att vi precis hade blivit gravida med första sonen och att jag bara några veckor senare inte skulle tåla den av mig själv inköpta doften. Så fort maken passerade mig med doften på fick jag kväljningar och kräktes. Inte bra alls. Min känslighet för dofter hade multiplicerats med hundra. Som tur var gick både graviditeten och den extrema överkänsligheten för dofter över. Maken kan fortfarande störa mig med för mycket rakvatten men jag står numera bättre ut med både honom och doften 🙂 Det är ju trots allt så att en stor del av attraktionen när man väljer sin partner beror på doft.  

Min favorit idag är Guilty från Gucci 

Amy hela dagen

Om jag ska välja ut en artist vars musik jag kan lyssna på dygnet runt så är Amy Winehouse den givna favoriten. Gillar allt. Musiken, rösten, känslan. Hela dagen har jag haft Amy i örat utan att tröttna. Snart kommer jag behöva skickas på rehab själv.

En annan stark kandidat är Kurt Cobain. Någonting i hans skörhet och ångestfulla uttryck tilltalar mig. Som min äldste son vid tillfälle konstaterade ”Du gillar trasiga själar”. Ja det gör jag. För där finns hjärta och alla livets plågor. Sevdah som man skulle säga på Balkan. Konst är känslor. Och musik är en konstformen som förmedlar känslor bäst. 

Amy och Kurt må ha varit för trasiga för detta livet men deras musik består. Känslorna likaså. 

Back To Black

Where Did You Sleep Last Night

Mitt Stockholm

Vilket fantastiskt väder vi har haft idag. Stockholm visar sig från sin bästa sida. Tog mig tid att fota på lunchen och från Himlen i Skatteskrapan ikväll. På vägen till middagen i tunnelbanan mellan Gamla Stan och Slussen, hörde jag en ung grabb säga till sin vän:

– Titta så vackert! Jag tittar alltid ut över vattnet när jag åker här medan andra tittar ned i sina mobiler. När jag flyttade till Stockholm sa jag till mig själv att den dagen jag tittar ned i mobilen och inte ut över den vackra staden har jag blivit en zombie.

Så är det nog. Vi lever i våra virtuella världar och tittar allt för sällan upp och ut över det vackra omkring oss trots att verkligheten slår ut det mesta. Det gäller att lyfta blicken emellanåt och njuta av utsikten.

De coola typerna

Shoppat med mamma och kollat på fotboll med pappa. Idag passade jag på att umgås med mina föräldrar. Hinner inte med till vardags. Har ett ständigt dåligt samvete för det. De längtar efter besök och väntar på att någon av oss barn eller barnbarn ska titta förbi. Och vi har en massa annat för oss, hela tiden. När vi väl tittar in så är det i en halvtimme och sen vidare till nästa uppdrag. Tycker synd om dem. Och om oss. Vi har ju varandra till låns bara en kort tid. Den tiden borde man ta tillvara bättre.

Den coola typen och mamma Rosa.
När solen lyser på en hela vägen in i centrumet måste man behålla solglasögonen på.

 

Det där med restless legs har gått i arv från far till dotter.
Mina fötter till vänster och 80-åringens till höger. Han sparkar bra fortfarande. Har jag tur så kanske jag får ärva en bråkdel av hans livsglädje och energi. Man kommer långt med den, det kan jag lova.

 

Trots det

Idag vill jag hylla livet. Trots dess trotsighet. Trots dess ständiga prövningar. Trots dess orimlighet. Trots dess girighet. Trots dess korta varaktighet. Trots dess nyckfullhet. Trots dess uppkäftighet. Trots dess meningslöshet. Trots dess. Det är trots allt det enda liv vi har.

 

I männens dåtid

Tillståndet från den ena dagen till den andra pendlar. Det följer utmaningarnas karaktär. Idag ansökte jag om ett nytt pass. Håret var fixat redan i lördags så den delen hade jag koll på. Resten kunde jag inte påverka. Sönderstressad från igår med lätt huvudvärk och svarta ringar under ögonen, då glasögon som vanligtvis täcker över det mörka inte får användas, fick jag till slut just ett sådant passfoto som jag försökte undvika. Lärdomen av detta är, som många gånger tidigare, att vissa saker kan man inte parera för. Det blir som det blir. I slutänden, vem bryr sig om mitt passfoto mer än jag själv.

För övrigt är det den internationella kvinnodagen idag. Under åren har dess existens väckt större och större irritation hos mig. Det går att följa i mina texter på detta tema, skrivna den 8 mars 201320142015 med undantag för 2016 då bloggen låg nere. Nu är vi här igen. Det är den 8 mars 2017. Vad har hänt sedan sist? Ingenting. Vi är där vi var senast. Fortfarande i männens dåtid. Att nå fram till grabbarnas nutid tycks omöjligt. Kommer krävas många kvinnodagar innan vi är ikapp.

Några inslag från vår gemensamma nutid:

  1. I ett av världens mest jämlika länder – Sverige
  2. IMG_7975I Serbien där en kvinna dödas var femte dag och där all statistik säger att kvinnor ligger efter på alla mätbara plan delas mängder av blombuketter ut idag.
    Grattis på kvinnodagen tjejer! Ni är uppskattade åtminstone en dag om året.
  3. En frisk fläkt och absolut en förebild på alla plan är Vedrana Rudan, en kroatiska som är modig, provokativ och rolig på samma gång. Oavsett om det handlar om sex, kyrka, nationalism, feminism eller politik, skräder hon inte orden. Hon sticker ut hakan. Utan pardon. Kostnaden, den står hon för själv. Texten hon skrev tillägnad dagens datum bränner ordentligt. Den är svårsmält till och med för mig. Hade så gärna översatt den till svenska men jag är varken skicklig eller modig nog. Ledsen för det. En hint kan ni få om jag säger att rubriken lyder ”Visa mig din mu*ta” . För er som förstår, håll till godo.

På väg mot en ny vecka

Måndag morgon. Vaknar två minuter före utsatt tid med de senaste drömmarna i färskt minne. Vissa drömmar sätter sig. I natt trodde jag mig träffa någon kär som inte längre finns ibland oss i min pappas frisörsalong som inte heller längre finns. Lämnar Stockholm för att istället springa ensam och rädd hemåt längs med Belgrads mörka breda boulevarder. Skulle ta en buss som inte kom. Helt plötsligt är drömmen slut och jag vet inte om jag kom fram dit jag skulle men helt klart innehöll den många inte. 

Tillbaka i realiteten äter jag en banan. Klär mig och går ut i kylan. In på bussen som faktiskt kommer och för ovanlighetens skull inte alls är överfull. Den rullar smidigt förbi de långa bilköerna. När vi anländer till Gullmars passar jag på att köpa nytt månadskort för att därefter ansluta mig till det människohav av återvända sportlovsfirare som förflyttar sig ned för trappan till tunnelbanan. Stiger på tåget som förblir stillastående. Det kan inte åka vidare. I utropet säger de att det är på grund av ett sjukdomsfall vid Medborgarplatsen. Vi väntar. Som i en honör till den sjuke. Mina tankar går till personen som var på väg någonstans denna tidiga måndag morgon, förmodligen arbetet, för att sedan det första hen gör falla ihop på tunnelbanan. Ambulanssirenerna hörs ända upp till oss. Någon minut senare rullar vi igen. Stiger av och korsar som vanligt plattan. På vägen passerar jag, som det flesta andra dagar, uteliggaren med Bajenhalsduk. Han sitter allt som oftast på samma ställe. Har hört honom hosta rejält, och de dagar han inte varit där, funderat om någonting kan ha hänt honom. Denna morgon möts våra blickar. Innan jag passerar vill jag ropa ut ”Heja Bajen!” men tror inte att det skulle göra någon skillnad. En dag kanske jag stannar till och ger honom en slant bara för halsdukens skull. Varför sitter han inte på Söder tänker jag men i samma ögonblick inser jag att det förmodligen finns många fler uteliggare med Bajenhalsduk där än här. Fortsätter vidare in under tak där en dekoratör sitter i H&M’s skyltfönstret och skrapar bort dekaler från glasrutan. Dekalerna verkar sitter riktigt hårt och man kan se att det krävs mycket kraft och tålamod för att få ned dem. Får flashbacks till tiden då jag producerade material till skyltfönster och ville undvika samma besvär. Några meter bort ser jag städaren som sköter om denna yta. Ser honom dagligen. Även våra blickar möts och jag vill säga hej men gör det inte. Känner han igen just mig av alla de mörka figurer som springer förbi här varje morgon eller är vi bara en grå massa för honom? Vet ej. Kanske hejar jag nästa gång. Passerar förbi NK’s skyltfönster som skrudar om idag, går över gatan utan att behöva vänta på grön gubbe, rundar hörnet vid McDonalds och passerar in genom porten. Någon trappa upp är jag framme. En ny vecka har börjat.

Tiden bara försvann 

Vart tog helgen vägen? Helt plötsligt är det söndag kväll och det är dags att ställa om till arbetsläge. Kanske skyndade helgen förbi extra fort eftersom jag tog med mig lite jobb hem. Det skulle vara det enda. I övrigt förstår jag inte vad som hände. Den bara smet förbi. Hade hoppats på att hinna med mycket mer. En ambition var att ta mig till Marina Abramovics performance The Cleaner på Moderna Museet för att få träffa denna gigant som för övrigt härstammar från samma stad som jag och som nu var i Stockholm för att utmana vår stressade och digitaliserade livsstil genom att be oss lämna mobiler, klockor och andra yttre element utanför rummet och gå in i ett ovant tillstånd av tidlöshet. I rummet skulle vi mötas av varma mänskliga rörelser och röster. Så träffsäkert! Väl medveten om att kollektiv sång har en nästan terapeutisk effekt på våra frusna nordiska själar. Lika medveten om att Sverige mycket väl skulle kunna vara, och kanske defacto är, världens mest uppkopplade land. Tuff utmaning. Hade gärna antagit den bara att få uppleva lite tidlöshet. Hade gjort det om det inte hade krävt okänt antal kötimmar i kylan för att komma in till detta tidlösa rum. Den tiden hade jag inte tillgodo denna helg då min uppkopplade tillvaro snodde all min tillgängliga tid. Förlåt mig Marina.

Hur fritt är det fria ordet?

Det har jag undrat över ganska länge. Vi som bor i västvärlden vill nog tro att våra ord är fria att flöda hur de vill och när de vill. Att de kan föras fram när som helst och till vem som helst. Att de får uttrycka det vi verkligen tror på och står för. Men kan de det, låter vi dem verkligen flyga ut fritt? Skulle inte tro det. Några av oss kanske vågar göra det, av misstag eller av ren vilja, men den stora majoriteten håller i dem, väger dem och slutligen behåller dem för sig själva. I många fall är det säkert ett klokt val att tänka till innan man släpper iväg orden, så att ingen tar skada av dem, men ibland bör de flyga så att de förhindrar skada. För ni vet, ord kan linda in, såra och göra skada, det kan de, men de kan också göra nytta och säga ifrån, ifrågasätta, bekräfta, omhulda, smeka och ta ställning. De bör och ska flyga när de gör nytta och nytta gör de bara när de är fria. Så frigör dina ord oftare, låt dem flyga när de känner för det.

Du som har läst detta, fundera också över hur fria dina ord verkligen är? Hur ofta snyggar du till dem, rättar in dem i ledet och skickar ut dem enligt en förväntad och tillrättalagd mall? Hur ofta låter du dem ta ställning och spegla det du verkligen tycker eller känner? Hur ofta stannar de kvar och blir osagda eftersom det är lugnast så?

Fundera på det för det är viktigt. Det är viktigt att inte vara en tyst majoritet som inte tar ställning och säger ifrån när det är nödvändigt att göra det. Med det sagt tycker jag att ni ska läsa Emerich Roths debattartikel i Svenskan. Låt oss inte vara den tysta majoriteten och bara se på. Säg ifrån innan det är för sent.