Plötsligt blev det uppenbart för mig hur vissa saker hänger ihop. I landet lagom där allt ska vara så PK som möjligt är det viktigare hur man säger saker än vad man faktist säger. Förvånar mig inte att man därför alltför sällan adresserar känsliga teman i det offentliga rummet. Vissa saker rör man inte i för tänk om någon kanske känner sig trampad på tårna. En form av självcensur råder så det man tänker säger man inte utan behåller för sig själv. Om man mot förmodan ändå vågar yppa något som kan uppfattas som för direkt eller kontroversiellt finns det risk för att man blir uppäten av vargar (=inrättad i ledet).

Vi löser ingenting genom att tiga. Vissa saker måste lyftas och luftas. Även de känsliga, besvärliga och kontroversiella frågorna måste diskuteras av alla. Inte bara av experter utan även av lekmän som en annan. Det kanske blir fel. Det kanske blir känslosamt men det behöver sägas. När fokuset skiftar från själva budskapet till sättet man framför det på finns det anledning att känna oro. Kan inte bara vara vissa utvalda förunnat att tycka. Alla som har en åsikt måste få framföra det på sitt sätt utan att bli tystade.