Måndag morgon kan ibland börja på söndag eftermiddag. I alla fall börjar våndan inför arbetsveckan vid den tidpunkten. Allt som väntar på att bli gjort under veckan radar upp sig tydligt i huvudet och det är lätt hänt att man ryggar tillbaka inför den synen. Första reflexen blir då ”Oh vad jobbigt! Orkar inte! Låt mig få ha helg lite till”.

Men ingenting hjälper. Helgen tar slut, klockan ringer och jag sitter på bussen på väg till jobbet. Veckan drar i gång med eller utan min goda vilja. ”Kom igen nu sömntuta. Vakna! Vi har mycket att stå i” tycks den säga. Och jag lyder snällt.