Det går fort nu. Dagarna och timmarna rinner undan av bara farten. Min teori är att första halvan av ens liv är en uppförsbacke som gör att allt går långsammare än man vill. Själv är man sitt snabbaste jag men får acceptera att det inte går så fort som man önskar. Man längtar ihjäl sig till vissa milstolpar som aldrig tycks komma. När man sen står på toppen vänder det. Den andra halvan blir då per automatik en nedförsbacke och resan utför rullar fortare och fortare ju längre ned man kommer. En liknelse som är lite skrämmande att ta in eftersom man gärna vill sakta ned farten och hinna med allt roligt. Inte alls lätt när man själv är långsammare och har betydligt svårare att hänga med.

Tjof, tjof så är dagen över. Tjof, tjof natten likaså. Tjof, tjof ytterligare ett år svepte förbi. Tjof, tjof, tjof snart är backen slut. Det gäller att så mycket som möjligt utnyttja farten och njuta av utsikten. En sväng här och en där gör resan roligare. Om backen är lång kan det bli riktigt skojigt! Tjof, tjof, tjohooo!