Rop på hjälp som ingen hör

Det gör ont i hjärtat att se det som sker på Balkan just nu. Hur mycket kan dessa stackars människor klara av? De vanliga människorna som för inte så länge sedan fick lämna hus och hem p g a krig, som förmodligen har förlorat sina nära och kära, som fick börja om från början en, två, kanske tre gånger. Människor som fortfarande lever med sviterna av totala förstörelser, som idag får stå ut med taskiga ekonomiska och politiska förutsättningar. De människorna som livet regelbundet sparkar undan fötterna på och utmanar i uthållighet och framtidstro när det inte finns något att luta sig mot. Just dessa stackars människor måste prövas på nytt. Denna gång slår en fruktansvärd naturkatastrof till och ödelägger deras liv på nytt. Hur är det tänkt att de ska orka? Det går inte att förstå hur de ska kunna resa sig igen.

Det gör också ont i hjärtat att se hur ointresserad omvärlden är av det som sker på Balkan. Man vänder bort blicken i någon slags avvaktan på direktiv från jag vet inte vilket högkvarter. Mediebevakningen är under all kritik, nästan helt frånvarande. Vilka anledningarna till detta är vill jag inte ens spekulera i men tycker att Johan Croneman sammanfattade det ganska bra i sin krönika i DN idag. Samtidigt gör det mig ledsen och besviken eftersom det så tydligt visar att det görs skillnad på folk och folk. Vi är så många som febrilt har försökt hålla oss uppdaterade på det som sker, som har försökt mobilisera oss och hjälpa till. Allt detta har vi fått göra på egen hand. Så många fantastiska människor har engagerat sig och gjort vad de kan för att snabbt skicka ned både kläder och pengar. MEN det räcker inte. Vi behöver skicka mer hjälp! Vi behöver organiserad hjälp! Vi behöver din hjälp! Framför allt behöver vi få tillgång till en sanningsenlig opartisk bevakning av skeendena på plats. I nuläget vet jag inte om det går att få.

En sommar i Turkiet begav jag mig ned till havet för att ta ett dopp då det var för varmt vid poolen. Trots att vi var ett stort sällskap lyckades jag inte förmedla min intention. Simmade ut en kort sträcka. Höll mig nära stranden. Såg t o m delar av mitt sällskap högre upp på stranden, spelandes volleyboll. De såg däremot inte mig. Ganska fort hamnade jag i problem. Undervattensvågor tröttade ut mig och försvårade min väg tillbaka in till stranden. Avståndet till fast mark var inte längre än några meter men ändå milslångt i mitt huvud. Styrkan sinade och mina krafter höll på att ta slut eftersom jag istället för att tänka smart och logiskt fick panik. En meter framför mig simmade en kille. Försökte ropa på honom men fick endast fram ett svagt ”Help” som bara försvann ut i tumma luften. Ingen hörde mig. Där och då trodde jag att jag skulle drunkna utan att någon visste om det. Ingen skulle ens se att jag försvann. På något sätt med de sista krafterna lyckades jag krypa upp på stranden. Klarade mig men maktlösheten över att ropa på hjälp utan gehör sitter fortfarande i. Jag vill höra när någon behöver min hjälp.

 

2 reaktioner på ”Rop på hjälp som ingen hör

Vad tycker du?