Jag är ett fullblods kontrollfreak. Erkänner. Ingenting som jag är stolt över. Ingenting som jag har djupat eller analyserat. Det finns säkert bra förklaringar till min ständiga oro, en oro för att det oväntade ska knacka på och skaka om min tillvaro. Låter förklaringen bero. Mer intressant för mig att fundera över är vad det är jag tror ska hända om jag tappar kontrollen. Tappar kontrollen som jag förmodligen aldrig har haft. Jag är medveten om det men ändå lurar jag mig själv om att jag har koll och på något vis kan gardera mig mot det oväntade.

Det oväntade kan vara något riktigt dåligt som man inte vill råka ut för, den oron är befogad, men det kan också vara något riktigt bra och det vill man inte gardera sig mot. Yrkesmässigt har denna egenskap varit enbart till godo, en projektledare med total kontroll, effektiv, många pluspoäng. Privat, inte lika effektivt. Möjligtvis effektivt glädjedödande om man frågar min familj.

Det oväntade hände för ett tag sedan, något som jag inte riktigt hade räknat med och som har skakat om min tillvaro ordentligt. Omorganisationer, uppsägningar och kompetensväxlingar har jag varit med om massor av gånger. De har svischat förbi mig. Oftast. Ibland har jag känt av dem mer än vanligt, som den gången när Lasse fick gå. Nu var det min tur. Jag ställdes inför ett vägval, att stanna eller söka ett nytt jobb. Tro det eller ej men mitt val föll på det ovissa och jag är numera arbetssökande. För ett fullblods kontrollfreak är detta tillstånd, som ni säkert redan har klurat ut, en enorm utmaning. Hur det går med det kommer ni få läsa mer om. Lovar. Hur just detta oväntade slutar, det återstår att se.